Två jordskalv på Mars. Länk till direktsändning på första helikopterturen som sker i dag på Mars.

 

Vi börjar med att tipsa om länken här som går till en direktsändning av första helikopterturen på Mars. Den ska starta om allt går enligt planen Monday, April 12 at 12:30 a.m. PDT / 3:30 a.m. EDT

https://mars.nasa.gov/technology/helicopter/#Watch-Online

Nu till något helt annat. NASA:s InSight-landare har registrerat två kraftiga jordskalv på en plats på Mars som kallas Cerberus Fossae. Det är samma plats där två kraftiga skalv detekterats tidigare. De nya skalven hade magnituden 3,3 och 3,1på richterskalan. De tidigare skalven hade magnitud 3,6 och 3,5.

InSight har hittills registrerat över 500 skalv men just ovan fyra skalv är bland de  högst registrerade magnituderna på Mars och därmed bra att sondera planetens inre ur.

Att studera marsbävningar är något InSights vetenskapsteam försöker utveckla för en bättre förståelse av Mars mantel och kärna. Planeten har inte tektoniska plattor som jorden. Men däremot vulkaniskt aktiva regioner. De senaste jordbävningarna vilka inträffade den 7 och 18 mars ger tanken att Cerberus Fossae är ett centrum för seismisk aktivitet.

De nya skalven har även något annat gemensamt med InSights tidigare registrerade marsbävningar i samma område vilka inträffade för nästan ett helt marsianskt år sedan (två jordår).  De inträffade då som nu under den marsianska sommaren på norra halvklotet. Forskare hade förutspått att denna årstid och plats återigen skulle vara en idealisk tid att lyssna efter skalv eftersom vindarna skulle bli lugnare under denna tid och avlyssnandet då underlättades.

Seismometern, kallad Seismic Experiment for Interior Structure (SEIS) är täckt av en kupolformad sköld för att skydda den från störande vind och hindras bli för kall. Men vinden på Mars är dock ett problem då apparaten tar upp vibrationer från vinden och resulterar i att mindre marsbävningar missas. Under den gångna norra vintersäsongen kunde InSight inte upptäcka några skalv alls. Vindarna viner mer under mars vinter.

 

"Det är intressant att än en gång observera marsbävningar efter en lång period av inspelning av enbart vindbrus", säger John Clinton, seismolog som leder InSights Marsquake Service vid ETH Zurich. "Ett marsianskt år senare är vi nu mycket snabbare på att karakterisera seismisk aktivitet på den röda planeten."

I framtiden hoppas forskarna kunna förbättra sin "lyssnande" förmåga än mer. Vi ska i åtanke att temperaturer nära InSight  kan svänga från nästan minus 100 grader Celsius på natten till 0 grader Celsius under dagen. Dessa extrema temperaturvariationer kan orsaka att kabeln som ansluter seismometern till landaren expanderar vilket resulterar i poppande ljud i datan som kan misstolkas som mindre jordbävningar.

 

Så teamet har börjat försöka isolera kabeln från kylan. De gör detta genom att använda skopan i slutet av InSights robotarm för att ösa upp och släppa jord ovanpå den kupolformade vind- och termiska skölden så att jorden kan sippra ner på kabeln. Det gör att jorden kan komma så nära skölden som möjligt utan att störa sköldens tätning mot marken. Uppdraget för Insight har av NASA nyligen förlängts med två år fram till december 2022.

Mycket sker nu på Mars.

Bild från vikimedia Bilden tagen den 19 Mars 2008, 15:25 av Mars Exploration Rover.

Tvivel har uppkommit över vad 70 % av universum består av.

 

Ännu anser merparten av forskare att mörk energi står för nästan 70 procent av universum och är anledningen till vårt ständigt accelererande, expanderande universum. Men i en ny studie från forskare vid Köpenhamns universitet testades en modell som ersätter mörk energi med en ny typ av mörk materia i form av magnetiska krafter.

" Om det vi upptäckte är korrekt, skulle det öka vår tro att det vi trodde utgör 70 procent av universum faktiskt inte existerar. Vi har tagit bort mörk energi från ekvationen och lagt till några fler egenskaper till mörk materia. Det verkar ha samma effekt på universums expansion som mörk energi, förklarar Steen Harle Hansen, docent vid Niels Bohr Institutes DARK Cosmology Centre.

Den etablerade förståelsen för hur universums energi fördelas är att den består av fem procent normal materia, 25 procent mörk materia och 70 procent mörk energi.

I UCPH-forskarnas nya modell ges den 25-procentiga andelen mörk materia speciella egenskaper som gör 70 procent av mörk energi överflödig. – Vi vet inte så mycket om mörk materia annat än att vi teoretiskt ser den som en tung och långsam partikel. Men sedan undrade vi — tänk om mörk materia hade någon kvalitet liknade magnetism? Vi vet att när normala partiklar rör sig skapar de magnetism. Och magneter lockar eller stöter bort andra magneter tänk då om det är vad som händer i universum? Att denna ständiga expansion av mörk materia sker tack vare någon form av magnetisk kraft? "frågade sig Steen Hansen.

En datormodell utarbetades där man testade mörk materia med en typ av magnetisk energi. "Vi utvecklade en modell som fungerade utifrån antagandet att en del av de  mörka materiapartiklarna har en magnetisk kraft och undersökte vilken effekt denna kraft skulle ha på universum. Det visar sig att det skulle ha exakt samma effekt på hastigheten av universums expansion som vi teoretiskt gett mörk energi, förklarade Steen Hansen.

 

Det finns dock fortfarande mycket om denna mekanism som ännu inte har förståtts av forskarna enligt honom.

Jag (min anm.) anser att de är på rätt väg. Men har en bit kvar. Jag tror varken på existensen av mörk energi eller mörk materia. Strängteorin anser jag är den teori som stämmer och magnetism är absolut enligt mig något som hör hemma där. Det är bara att gratulera forskarna i Köpenhamn de är enligt mig på rätt spår.

Bild från pixabay.com

Var finns de säkraste platserna i Vintergatan?

 

Astronomer har sökt igenom  Vintergatan med syftet att identifiera de säkraste platserna för liv. Jorden finns inte överraskande på en bra plats för detta.

"Kraftfulla kosmiska explosioner är inte försumbara för existensen av liv i vår galax under hela dess kosmiska historia", säger huvudförfattaren till den nya studien i ämnet Riccardo Spinelli, astronom vid universitetet i Insubria i Italien. "Dessa händelser har spelat en roll för att äventyra livet över större delen av Vintergatan." Explosioner är vanligare i mer täta stjärnregioner och var som vanligast i universums barndom".

Slutsatsen blev att där kraftiga kosmiska explosioner genom historien kan  ha utplånat möjligt liv eller omöjliggjort bildandet av liv. I centrala vintergatan har dessa varit vanligast.

 Dessa explosioner som ex supernovor och gammastrålutbrott skickar ut högenergipartiklar och strålning  förstör DNA. Med denna logik kommer regioner som är mer gästvänliga för livet att vara de där frekventa explosioner är ovanligast  resonerade astronomerna.

Förutom att hitta de dödligaste platserna för liv identifierade astronomerna också de säkraste platserna i galaxens historia och gick tillbaka 11 miljarder år i tiden genom dataanalys. Resultatet visar att vi finns i utkanten av ett brett band av lugna stjärnor. I Vintergatans ungdom var galaxens kanter den säkraste platsen och är så än i dag.

Utöver det måste planeter finnas i en zon runt sin sol där värme och aktivitet från deras sol är helt rätt för livets start och bevarande (för liv som på Jorden). Men förutom dessa lokala förhållanden måste livet skyddas för skadlig strålning  från interstellära rymden. Här är jorden unik med sina skyddande bälten där ozonskiktet ingår ex.

Att finna ett solsystem liknande vårt där tillrättaläggande för livet gjorts (eller slumpmässigt skett?) som på jorden och förhållandet till solen är optimalt kanske är omöjligt att finna på någon annan plats (min anm.).

Bilden är en illustration av Vintergatan som visar dess spiraler och solens placering (originalbild från NASA). Publicerad på vikipedia.

Ny typ av kratersjö upptäckt på Mars. Plus en länk till livesändning vid Mars

 

I en studie nyligen publicerad i Planetary Science Journal beskriver ett forskarlag lett av Brown Ph.D.student Ben Boatwright en ännu inte namngiven krater på Mars med några förbryllande egenskaper. Kraterns golv har omisskännliga geologiska bevis på gamla bäckfåror och dammar.

Men det finns inga bevis för inloppskanaler där vatten kan ha kommit in i kratern utifrån och inga bevis på grundvattenaktivitet där det kunnat bubbla upp underifrån. Forskarna drar därför slutsatsen att kratern troligen fått sitt vatten från en glaciär. Teorin är att vatten strömmade in i kratern från en glaciär (om spår av denna hittats förtäljer ej artikeln min anm.) vilket innebar att den inte lämnade efter sig en dal eftersom det kom direkt från ovan. Vattnet försvann så småningom (troligen ner i marken alternativt avdunstade min anm.) från kratern där det lämnat sitt geologiska märke på marken.

 

Den typ av rest av sjö som beskrivs i studien skiljer sig starkt från andra marsiska kratersjöar som de i exempelvis Gale och Jezerokratrarna där NASA-rovers för närvarande utforskar.

 Boatwright tillägger att kratern ger viktiga ledtrådar om Mars tidiga klimat. Det råder ingen tvekan om att marsklimatet en gång var varmare och blötare än den frusna öken som bereder ut sig på planeten idag. Vad som dock är mindre säkert är om Mars hade ett jordliknande klimat med ständigt strömmande vatten under årtusenden eller om det mestadels var kallt och isigt med korta perioder av värme som tillfälligt  smälte isen.

Klimatsimuleringar för tidiga Marstider tyder på att temperaturerna sällan nådde en topp över fryspunkten, Boatwright kunde kartlägga detaljerna i kraterns spår av sjösystemet med hjälp av högupplösta bilder tagna av NASA:s Mars Reconnaissance Orbiter. Bilderna avslöjade spår av troligen en gång strömmande vatten så kallade inverterade fluviala kanaler.

När vatten rinner över en stenig yta kan det lämna efter sig kornigt sediment. När dessa sediment interagerar med vatten kan de bilda mineraler som är hårdare än den omgivande stenen. När ytterligare erosion under miljontals år täljer bort den omgivande stenen lämnas de mineraliserade kanalerna kvar som upphöjda åsar som spindlar över landskapet. Dessa funktioner, tillsammans med sedimentavlagringar och strandlinjefunktioner visar tydligt var vatten en gång flödat i kratern.

En noggrann undersökning av kraterväggen visade också en distinkt uppsättning åsar som vetter uppåt kraterväggen. Funktionerna överensstämmer med åsar som bildas där en glaciär har gått och ger då avlagringar i form av stenflisor . Sammantaget pekar bevisen på ett glaciärmatat system, konstaterade forskarna.

Nog har vatten flödat ibland på Mars historiskt (min anm.) Frågan är om det kan ske igen? Svaret kanske en gång kommer.

Bild från vikipedia en nytagen bild från Mars. Länken här nedan är en livesändning online vid Mars som sänt dygnet runt sedan den 6 mars  https://www.youtube.com/watch?v=w9zFaCNXTCY

2022 sänds Psyche upp för att undersöka Psyche

 

Psyche är en asteroid i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Det var den 16:e asteroiden som upptäcktes i asteroidbältet och denna upptäcktes av Annibale de Gasparis den 17 mars 1852 i Neapel.

Under nästa år 2022 kommer en rymdfarkost med samma (Psyche) att skjutas upp för utforska den metallrika asteroiden.

En viktig del av NASA:s rymdfarkost Psyche har nu levererats till NASA;s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien där delar till farkosten nu ska testas. 2022 kommer farkosten sedan att slutmonteras och genomgå rigorösa test innan den skickas till Cape Canaveral i Florida för en uppskjutning i augusti 2022.

Psyches mål är som sagt den metallrika asteroid med samma namn som  farkosten.

 Psyche  finns i en bana runt solen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Forskare tror att Psyche till stor del består av järn och nickel och kan vara kärnan till en tidig planet som aldrig blev mer än en metallkärna. Att utforska asteroiden Psyche vilkens diameter är 226 kilometer kan ge värdefull inblick i hur jorden och andra planeter bildades och dessas järnrika kärna ser ut.

Under de kommande 12 månaderna kommer projektgruppen att arbeta mot klockan för att uppfylla planen på uppskjutning i augusti nästa år. Farkosten kommer att flyga förbi Mars för  gravitationshjälp av denna planet i maj 2023 och i början av 2026 kommer den att gå i omloppsbana runt asteroiden där den kommer att spendera 21 månader med att samla in data.

En spännande tid och mycket ny kunskap kommer säkert att komma från uppdraget. Säkert av överraskande slag.Likt alla rymdfärder hittills (min anm.).

Bild 1 asteroiden. Psyche . Bild från NASA.  Bild 2 farkosten Psyche en illustration av hur det kan se ut när den når dit, från Vikipedia.

En resa till Uranus och Neptunus planeras nu.

 

De enda närbilder vi har av Uranus och Neptunus kommer från Voyager 2  som for förbi dessa planeter  i slutet av 1980-talet. Sedan dess har vi bland annat skickat sonder till bland annat Jupiter, Saturnus, Pluto (inklusive landning på Saturnus måne Titan) samlat in prover på asteroider och kometer och avfyrat farkoster till Mars. Men inte till Uranus och Neptunus. Nu har en hel generation planetforskare enbart kunnat studera dem med markbaserade teleskop och enstaka glimtar från Rymdteleskopet Hubble. En del av förseningen har varit utom vår kontroll. Till och med Neptunus när den är som närmast oss ligger över 4,3 miljarder kilometer från jorden. Det extrema avståndet till Neptunus och Uranus gör det oerhört svårt att avfyra farkoster dit i rätt tid för att spara bränsle och komma rätt.

En bra möjlighet kommer under 2030-talet då Jupiter finns på rätt plats för att erbjuda en välbehövlig hastighetshöjande gravitationshjälp och minska restiden . Om vi skulle starta ett uppdrag i början av 2030-talet med en tillräckligt kraftfull raket skulle en farkost kunna nå Jupiter om lite mindre än två år med hjälp av Jupiters hastighetsökande effekt på farkosten.

Därifrån (vid Jupiter) kunde då farkosten separeras i två komponenter en på väg mot Uranus (nå den 2042) och en annan till Neptunus (som skulle vara framme ett par år efter Uranusfarkosten). Väl på plats skulle dessa farkoster som då lagt sig i omloppsbana runt var sin planet finnas där ett decennium och sända data till jorden.

Något Cassini-Huygens  gjorde vid Saturnus 2004 innan denna landade på Titan året efter. 

Under den långa kryssningen till dessa destinationer ges även kunskap till en helt annan typ av vetenskap. Den om gravitationsvågor. Under flygningens gång ska forskare och tekniker på marken ständigt kommunicera med rymdfarkosten, uppdatera dess bana och kontrollera dess status. Och omvänt ska farkosten ständigt radiosända tillbaka information till jorden.

Det största tekniska hindret är förmågan att mäta frekvensen av rymdfarkostens radiokommunikation med  hög precision. Enligt den senaste forskningen måste vår förmåga att mäta detta vara minst 100 gånger bättre än den vi kunde uppnå vid Cassini-uppdraget till Saturnus.

Det låter mycket, men det har gått årtionden sedan Cassini designades och vi har förbättrat vår kommunikationsteknik sedan dess. I dag designar fysiker för närvarande   gravitationsvågdetektorer som Laser Interferometer Space Antenna (LISA).  Innan uppdraget eventuellt blir av om ett decennium har säkert kommunikationstekniken förfinats ytterligare.

Paul M. Sutter är astrofysiker vid SUNY university i New York Stony Brook och Flatiron Institute, värd för Ask a Spaceman and Space Radio och författare till How to Die in Space. Han är den som beskrivit det jag i förkortad version försöker redogöra för i detta inlägg (min anm.). Själv hoppas jag få uppleva resultaten från den framtida forskningsresa vid ovanstående planeter om några  decennium. Tid är en faktor i alla projekt som sker däruppe.

Bild från vikmedia Neptunus till vänster Uranus till höger.

Det finns planeter därute som är hetare än stjärnor

 

Fram 1995 var de enda kända planeterna de i vårt solsystem. Små steniga planeter i det inre solsystemet (som Jorden och Mars ) och gasplaneterna som ligger i den yttre delen (som Saturnus, Uranus).

Med upptäckten av exoplaneter, planeter som kretsar runt andra stjärnor än solen upptäcktes ytterligare planeter (så kallade exoplaneter).  Data från Kepler teleskopet ett av de teleskop som sökte efter exoplaneter (sökte i detta fall det slutade sitt uppdrag 2018) var ett av de teleskop  har visat att det i en del solsystem finns stora gasplaneter som kretsar mycket nära sin stjärna. Detta i motsats till i vårt solsystem där stenplaneter ligger närmast och gasplaneter längre bort från sol (stjärna). Gasplaneter som finns nära sin sol som i andra solsystem når temperaturer på över 700 °C. Dessa kallas "heta" eller "ultraheta" Jupiters.

De flesta exoplaneter som hittats och kan ses som gasplaneter är dock mellan Neptunus storlek och Jorden. Men vad de består av vet vi nästan inget om.

Den hetaste exoplaneten som hittills hittats är Kelt-9 b, som upptäcktes 2016. Kelt-9 b kretsar runt en stjärna som är dubbelt så varm som vår sol och ligger på ett avstånd tio gånger närmaresin sol än Merkurius kretsar runt vår sol. Det är en stor gasformig exoplanet, med en radie på 1,8 gånger Jupiters och en temperatur som når 5 000C.  Som jämförelse är detta varmare än 80 % av vad stjärnor i universum normalt är.

Kelt-9 b vänder som ”vi anser oss upptäckt” samma sida alltid mot sin sol Kelt-9. Detta resulterar i en stark temperaturskillnad mellan planetens dag- och nattsida.

Men, (min anm.) Behöver det vara så stor skillnad mellan fram och baksidan från dess sol. Gasplaneters gas bör innehålla stormar som kan jämna ut temperaturen över hela ytan. Jag tvivlar på som de säger en iskall baksida den som är bortvänd från sin sol (hade det varit en stenplanet hade jag accepterat påståendet) om nu inte till och med mätresultaten är fel och planeten cirklar runt sin axel. Vi trodde ju länge att Merkurius ända fram till senare år alltid vände samma sida till solen. Om det kan bli mätfel på så litet avstånd från oss i jämförelse med ovan vad kan då avstånd upp till 670 ljusårs bort ge för fel? Jag påstår inte att astronomerna har fel utan bara att jag inte delar deras slutledning.

 Det är astronomer från UCL som dragit slutsatserna utefter observationer från bland annat Hubbleteleskopet. 

Nästa generations rymdteleskop, som James Webb SpaceTelescope och Ariel kommer att ha mycket bättre kapacitet och instrument de blir särskilt skräddarsydda för rigorös observation av exoplaneters atmosfärer. Det kommer att göra det möjligt för oss att svara på många av de grundläggande frågor som inte besvarats om de extremt heta Jupiter-planetklassens planeter.

  Denna nya generation teleskop kommer också att kunna undersöka atmosfären på små världar. En kategori som nuvarande instrument inte klarar. I synnerhet kommer Ariel, som förväntas lanseras under 2029 att observera cirka 1 000 exoplaneter för att ta itu med några av de mest grundläggande frågorna inom exoplanetvetenskap.

 Ariel blir också det första rymduppdraget att se närmare på atmosfären på dessa världar. Den bör äntligen tala om för oss vad dessa exoplaneter är gjorda av och hur de bildades och utvecklades. Detta kommer att bli en sann revolution.

Jag anser (min anm). Dock att heta planeter som denna kan ha blivit det över tid genom sin närhet till en mycket het sol och även genom den slags värmealstrande gas de innehåller. Jag anser även att vårt solsystem med stenplaneter närmst solen och gasplaneter längre ut bara er en möjlighet säkert finns lika många kanske fler solsystem där gasplaneter finns närmast sin sol. Det kan vara slumpen som avgör vad olika planetslag finns troligen finns solsystem där varannan planet är en stenplanet och varannan en gasplanet möjligheterna för placeringar är matematiskt stora liksom antalet planeter.

Bild på Kelt 9b finns 670 ljusår från oss. OBS Kelt 0b är den ljusa dess sol den lilla rödaktiga stjärnan.  Bilden är en illustration från vikipedia.