Ett verktyg för att söka efter liv därute.

Frågan om det finns liv på planeter därute är högintressant inom astronomin.  Ett sätt astronomer nu börjat försöka ta reda på detta är genom att analysera ljuset som kan ses från en planets atmosfär. En del av det ljus från den stjärna där planeten ingår interagerar med planetens atmosfär och ger viktiga ledtrådar till de gaser atmosfären innehåller.

Om gaser som syre, metan eller ozon upptäcks kan det tyda på förekomsten av levande organismer i atmosfär eller på planetens yta. Sådana gaser kallas biosignaturer.  Vad slags liv säger det dock inget om. Det kan vara avancerat som på jorden eller enbart bakterier, mikroorganismer eller inget liv alls.

Ett forskarlag från EPFL och Tor Vergata University of Rome har tagit fram en statistisk modell som kan hjälpa astronomer att tolka resultaten i sökandet efter dessa "livstecken". Deras forskning har just publicerats i Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS).

I dag har 200 av de exoplaneter som hittills hittats av sammanlagt över 4000 st. (merparten gasplaneter) visat sig vara telluslika vilket innebär att de huvudsakligen består av sten som jorden.  Under de kommande åren kommer användningen av gasspektroskopi för att upptäcka biosignaturer i planeternas atmosfärer bli en allt viktigare del av sökandet. Många forskningsprogram pågår redan inom området, till exempel CHEOPS exoplanet-hunting satellit en satellit som gick in i omloppsbana runt jorden i december 2019 och det optiska James-Webb-teleskopet vilket om allt går i lås ska lanseras i oktober 2021.

Vi kan bara hoppas att det i framtiden (min anm.) kommer än känsligare utrustning. Att hitta biosignaturer innebär att vi kan misstänka möjligt liv på en planet inte att där finns liv.

Bild från pixabuy.com

Ännu är mysteriet vad Oumuamua är olöst

Oumuamua är den första interstellära asteroid som observerats av astronomer. Den upptäcktes när den passerade genom solsystemet i oktober 2017 och antogs först vara en komet (några år senare upptäcktes den första interstellära kometen) men omklassificerades senare till asteroid eftersom den inte visa några tecken på komet (svans, gas is). Ett år senare släpptes en forskningsrapport från Harvarduniversitetet. 

Enligt den kunde det röra sig om ett tillverkat föremål från en utomjordisk civilisation. Detta efter att det har konstaterats att föremålet ökade hastigheten i solsystemet vilket den logiskt inte borde gjort då solen borde bromsat upp den.

En förklaring? Objektet drevs fram av en utomjordisk maskin, till exempel en ljusslit - en bred, millimetertunn maskin som accelererar när den skjuts av solstrålning. Den främsta förespråkaren för detta argument var Avi Loeb astrofysiker vid Harvard University. Men en del anser att väte släpptes ut då objektet kom närmre solen och att detta gav en ökning av hastigheten. Sanningen får vi nog aldrig veta.

Nyligen föreslogvid  Yale University professor Gregory Laughlin och Dr Darryl Seligman från University of Chicago att Oumuamua bestod av molekylär väteis.

Dr Thiem Hoang av KASI och professor Avi Loeb från Harvard & Smithsonian Center for Astrophysics var nyfiken på om ett väte is-baserat objekt kunde ha gjort resan från interstellära rymden in vårt solsystem. Avstånd och tid måste inräknas.

Deras modellering innebar att det interstellära objektet är cirka 100 miljoner år gammalt och  att det producerades i ett gigantiskt molekylärt moln på ett avstånd av högst 516308 ljusår från oss och sedan slungade sig hitåt i en hastighet av 30km/h.

Deras studie hade som teori att förstörelsen av väteis i det interstellära mediet enbart skulle ske genom avdunstning från solljus därav kunde objektet fortleva om det kommit från högst detta avstånd.

Loeb säger dock angående detta "Vi var misstänksamma att väteisberg inte kunde överleva resan – som sannolikt skulle ta hundratals miljoner år – eftersom is avdunstar för snabbt och om huruvida dess bildande kunde skett i något molekylärt moln. Men termisk sublimering genom kollisionsuppvärmning i gigantiska molekylära moln kan förstöra molekylära väteisberg av Oumuamua-storlek innan de flyr ut i interstellära rummet," sa Professor Loeb.

"Denna slutsats utesluter teorin att 'Oumuamua reste till vårt solsystem från ett gigantisk molekylärt moln." 'Oumuamua ses därmed inte längre som ett objekt gjort av molekylär väteis enligt studien av astrofysiker från Harvard & Smithsonian Center for Astrophysics och Korea Astronomy and Space Science Institute (KASI).

I dag ses åter möjligheten att Oumuamua i själva verket kan vara utomjordisk teknologi. Vi har ingen förklaring till objektet och komet och asteroidteorin är båda lika svåra att få att passa in på objektet.

Men de flesta forskare tror dock fortfarande att tanken att vi såg främmande teknik i vårt solsystem som en teori och inget mer just nu.

Jag (min anm) undrar om vi någon gång kommer att få svaret. Det skulle vara om liknande objekt dyker upp där utifrån eller kusliga tanke Oumuamua återvänder. Vi ska även se det som möjligt att om det är ett skepp med främmande teknik är det troligen ett skepp med enbart teknik för att spionera i andra solsystem (eller enbart i vårt) inte ett skepp med varelser. Varelser hade knappast åkt rätt igenom vårt solsystem utan att på något vis ge sig tillkänna (tror jag men kan ha fel). Men om Oumuamua återvänder kan det tydas som att det ligger dolt något mer någonstans därute och då blir det oroande. Hemsk tanke det ligger kanske något därute dolt och väntar kanske en armada av skepp för att invadera jorden. Inget är omöjligt.

Bild från flickr.com på Oumuamua.

Två skolflickor i Indien hittade nyligen en asteroid

Två indiska skolflickor Radhika Lakhani och Vaidehi Vekariya  i Surat en stad i Gujarat i västra Indien lokaliserade i somras  en asteroid som forskarna ännu inte hade uppmärksammat.

De deltog i ett medborgarvetenskapligt projekt med astronomiska data i sökande efter asteroider när de insåg att de såg något nytt (något ingen tidigare uppmärksammat). Det visade sig vara en asteroid som nu getts namnet 2020 OE6.

2020 OE6 är en standardiserad nomenklatur som återspeglar objektets upptäcktsdatum Lakhani och Vekariya gjorde sina fynd genom en kampanj  i ett  medborgare-vetenskap projekt som kallas International Astronomical Search Collaboration. 

Denna Gruppsamverkan förenar människor runt om i världen med data från två viktiga asteroidjaktobservatorier, Panoramic Survey Telescope och Rapid Response System (Pan-STARRS) på Hawaii och Catalina Sky Survey i Arizona.

 Projektet är specialiserat på att skanna stora strängar av himlen regelbundet vilket gör att rörliga objekt ses sticka ut mot den stadiga bakgrunden av stjärnor. 2020 OE6 finns cirka 70 miljoner kilometer bort från jorden just nu och kommer att stanna på mer eller mindre det avståndet i flera århundraden om inte årtusenden.  Som jämförelse är månen ca 390000 km bort vilket gör att denna asteroid är cirka 200 gånger längre bort.

Alla observationer tillsammans har gjort det möjligt för forskare att identifiera objektets omloppsbanor ganska exakt, sade Robert Weryk, en astronom vid University of Hawaii. Den nu upptäckta asteroiden tar lite mer än tre jordår på sig för att kretsa runt solen och har en storlek av ca 2 till 5 kilometer i diameter.

Bild från vikipedia på Pan-STARRS teleskop som tagit bilderna på vilka skolflickorna hittade asteroiden. Detta 

En mycket snabb sol åker runt däruppe i en hastighet av 8 % av ljusets.

2019 hittade ett team lett av astrofysiker Florian Peissker vid universitetet i Köln i Tyskland en mycket svagt lysande stjärna S62 närma det svarta hålet i Vintergatans mitt.

Men Peissker och hans team har nu upptäckt fem nya ännu närmare liggande stjärnor till det svarta hålet än S62 dessa är S4711, S4712, S4713, S4714 och S4715.

Bland dessa finns den snabbaste hittills kända stjärnan i Vintergatan. En stjärna som kallas S4714  vilken snurrar runt det svarta hålet Sagittarius A* i Vintergatans centrum vilket finns i riktning mot stjärnbilden Skytten.  På sin omloppsresa når S4714 en hastighet av cirka 8 procent av ljusets hastighet innebärande 24000 kilometer per sekund.

S4714 är bara en i en grupp stjärnor som nu har upptäckts följa nära banor runt Sagittarius A*.

Denna upptäckt tyder på att det finns ännu fler stjärnor på banor runt vår galax supermassiva svarta hål. En tidigare upptäckt är bland annat S4711 på en något längre ifrån bana runt det svarta hålet. Stjärnor av detta närgångna slag  följs av planeter utan kan ses som döda stjärnor kallas "squeezars".

Upptäckten av S4714 som nu gjorts är den som ligger närmast det svarta hålet och i teorin har sedan 20 år tillbaks antagits att dessa stjärnor finns (och nu visat sig stämma). Så troligen finns det fler stjärnor som S4714 vilka ligger nära det svarta hålet.

De är pressade genom sin närhet till det svarta hålet av tidvattenkrafter. Någon planet kan knappast följa med dessa ensamma solar. De skulle troligen dragits in i det svarta hålet för länge sedan. Astrofysiker Tal Alexander och Mark Morris säger att dessa  stjärnor har mycket excentriska banor runt sina massiva svarta hål (man antar att det finns stjärnor av detta slag även runt andra galaxers svarta hål min anm.). Vid varje runda de gör runt sitt svarta hål omvandlar tidvattenkrafterna en del av stjärnans omloppsenergi till värme. Detta får stjärnan att lysa ljusare än den annars skulle gjort.

Dessa stjärnor som ligger så närma det svarta hålet kommer hela tiden att närma sig detta och så småningom slukas av detta.

Gratis Bild från pxfuel.com

Det finns lavavärldar där ute

Lavavärldar är som andra planeter därute kretsande runt sina solar men är heta nog på ytan att få berg att mjukna.

 Mihkel Pajusalu vid universitetet i Tartu i Estland säger att de kan jämföras med "exempelvis tagit från  från science fiction och Star Wars: Episode III, Mustafar planeten. 

Forskare hade upptäckt att några av dessa lavavärldar är extremt lysande och reflekterande. Frågan är då varför?  Pajusalu och hans kollegor gjorde ett experiment för att kontrollera en idé de hade för att lösa denna fråga.  M.I.T:s  Zahra Essack, som ledde gruppen säger följande.

" När vi tog bort lava från en ugn kunde vi omedelbart känna värmen stråla över oss. Redan från sex meters avstånd kändes det som om vi stod precis vid kanten av en dånande brasa. Degeln, som var behållaren som höll lavan lyste så starkt, att ögonen tårades. Det var en otrolig upplevelse."

”Tanken vi hade att det kanske kommer från det faktum lava i sig  i grunden är en vätska och en slät yta kan reflektera ljus. Liksom vattenytan, till exempel." "Vi tror att lavaplaneter kan ha exotisk reflekterande atmosfärer som består av kiseldioxid, som är den viktigaste komponenten i stenar, och metaller som innehåller natrium och kalium och detta kan återspegla stjärnljus och göra att dessa planeter verkar mycket ljusa."

Själv (min anm.) ser jag inget motsägelsefullt i detta antagande. Lavaplaneter finns det är jag övertygad om.

Bild från pixabay.com på en fantasivärld en lavaplanet.

Hubbles nya data har gett svar på Betelgeuses mystiska ljusminskning.

Betelgeuse är en stor röd stjärna i stjärnbilden Orion. Redan den antika astronomen Ptolemaios var en av de första att notera den stora röda stjärnan. Den är en av de ljusaste stjärnorna på natthimlen och finns 725 ljusår från oss.  Stjärnan ändrar periodvis i ljusstyrka vilket noterades redan på 1830-talet av den brittiske astronomen John Herschel.  Numera vet astronomer att stjärnan expanderar och skiftar i ljusstyrka i 420-dagars intervall.

I oktober 2019 dämpades stjärnan dock dramatiskt mer än de fluktrationer man tidigare observerat och försvagades ytterligare i ljusstyrka. I mitten av februari 2020 hade stjärnan förlorat mer än två tredjedelar av sitt sken. Ultravioletta observationer från rymdteleskopet Hubble tyder nu på att den oväntat starka nedtoningen troligen orsakats av en enorm mängd mycket hett material som kastades ut i rymden från stjärnan. När sedan materialet kyldes ner bildades ett dammoln som blockerade stjärnljuset till ungefär en fjärdedel av Betelgeuse yta.

Hubble fångade även tecken på tätt uppvärmt material som rörde sig genom stjärnans atmosfär mellan september-november 2019. I december 2019 observerade flera markbaserade teleskop att stjärnan minskade i ljusstyrka på sitt södra halvklot.

Jättestjärnan kommer en gång att avsluta sitt liv i en supernovaexplosion. Vissa astronomer tror att den plötsliga nedtoningen kan vara en pre-supernova händelse (något som visar att explosionen just nu byggs upp).

Min uppfattning (min anm.) är att det är en förhändelse sedan länge som visar att den snart kommer att explodera i en supernova ( i tid kan det dock vara tusentals år eller dagar tills vi kan se det från jorden. Fet kan ju redan ha skett vi ser ju stjärnan som den såg ut för 725 år sedan). Supernovahändelsen är med andra ord redan under uppbyggnad från vår plats sett.

Den som önskar mer teori om alternativ till nedtoningen av skenet kan följa denna länksida för min del är jag övertygad om händelsens snara skeende dock kan ingen veta tidpunkten. Ingen har sett föregångshändelserna tidigare till en supernova eller dess början (enbart att det skett överraskande) så även min och många astronomers tro på pre-supernovan kan inte bevisas. Inte mer än att den enligt mig är logisk.

Bild från vikipedia på Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

Jakten på tiden då den sista supernovan sker.

En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna som efterhand kommer att slockna helt. Slutet av universum som vi känner det kommer inte att komma med en smäll. De flesta stjärnor kommer istället långsamt att slockna  och deras temperatur närma sig nollpunkten. Novor däremot är då en stjärna av medelstorlek eller mindre i slutet av sitt liv då kärnbränslet börjar ta slut flammar upp och sedan sjunker ihop till en röd dvärg som efterhand svalnar till svart dvärg. Men nya resultat visar att en del av dessa svarta dvärgar som är i viss storlek även de till slut exploderar.

Universum blir till slut en mörk kall plats, säger teoretiska fysiker Matt Caplan, och tillägger att ingen kommer att vara vid liv och uppleva denna nedsläckning i en avlägsen framtid. Det kommer att bli mörkt när universum går mot sitt slut. "Tillståndet är känt som "värme död", då universums innehåll mestadels blir svarta hål och svarta dvärgar, säger Caplan biträdande professor i fysik vid Illinois State University vilken tidigare föreställde sig en något annorlunda bild när han beräknade hur några av dessa döda stjärnor  skulle förändras över eoner.

Stjärnor mindre än ca 10 gånger massan av solen har inte en densitet nog för att producera järn i sina kärnor vilket massivare stjärnor har så de kan inte explodera i en supernova när dess bränsle avtar till en kritisk nivå  säger Caplan. "När vita dvärgar (slutprodukten för solen då denna expanderat som en nova) svalnar under de därefter biljoner åren kommer de att växa och bli en "svart dvärg" stjärnor som inte längre är ljusa."

Liksom vita dvärgar kommer de att innehålla mestadels lätta element som kol och syre och kommer att vara i storlek som jorden men innehålla ungefär lika mycket massa som solen då dess insida pressas till täthet miljontals gånger högre än något idag existerande på jorden.

Att punktera mörkret kan ske likt tysta fyrverkerier då explosioner av rester av stjärnor som aldrig skulle explodera en sista gång lyser upp. Nytt teoretiskt arbete av Caplan, en biträdande professor i fysik vid Illinois State University visar att en del vita dvärgar när de blivit svarta dvärgar kan explodera som supernova i en mycket avlägsen framtid långt efter att allt annat i universum har dött och är tyst och mörkt.

I universum sker redan i dag dramatiska avslocknande i form av  massiva stjärnor i supernovaexplosioner när interna kärnreaktioner producerar järn i kärnan. Järn kan inte förbrännas av stjärnor det ackumuleras likt ett gift som slutar med att det utlöser stjärnans kollaps i form av en supernova. Men mindre stjärnor tenderar att dö med lite mer värdighet, utvidgas, krympa och bli vita dvärgar i slutet av sina liv för att sedan långt fram i tiden bli en svart dvärg som i vissa fal kan explodera i en ännu mer avlägsen framtid som en uppflammande supernova (beroende på massa och storlek av denna).

Stjärnor mindre än ca 10 gånger massan av solen har inte den densitet som måste till för att producera järn i sina kärnor så de kan inte explodera i en supernova just nu, säger Caplan. "När vita dvärgar svalnar under de närmaste biljonerna åren kommer de  så småningom frysa fast, och bli "svart dvärg" stjärnor som inte längre skiner." Liksom vita dvärgar  kommer de att mestadels bestå av lätta element som kol och syre och kommer att vara av storleken som jorden men innehålla ungefär lika mycket massa som solen, deras insida pressas till tätheter miljontals gånger större än något på jorden.

Men bara för att de är kalla betyder inte att kärnreaktionerna upphör. "Stjärnor lyser på grund av termonukleär fusion de är tillräckligt varma för att krossa små kärnor  och producera större kärnor som frigör energi. Vita dvärgar är aska. De är utbrända, men fusionsreaktioner kan fortfarande hända på grund av thermonuclear fusion, men mycket långsamt, säger Caplan. "Fusion händer, även vid den absoluta nollpunkten men mycket långsamt."

Caplan noterade att detta är förklaringen till hur svarta dvärgar producerar järn och utlöser en supernova. Han beräknar hur lång tid dessa kärnreaktioner tar för att producera järn och hur mycket järn svarta dvärgar  behöver för att explodera. Han kallar sina teoretiska explosioner för "supernova med svart dvärg". "

Tiden då alla svarta dvärgar exploderat som kan detta är  "biljoner" nästan hundra gånger. Om du skrev ut det skulle det ta upp det mesta av en sida. Det är häpnadsväckande långt i framtiden." 

Alla svarta dvärgar kommer inte att explodera. "Endast de massivaste svarta dvärgarna med mått omkring 1,2 till 1,4 gånger solens massa, kommer att explodera." säger Caplan. Ändå innebär det så många som 1 procent av alla stjärnor som finns idag ungefär en miljard biljoner stjärnor kan förväntas explodera som en svart dvärg resten förblir svarta dvärgar. "Även med mycket långsamma nukleära reaktioner har vår sol fortfarande inte tillräckligt med massa för att någonsin explodera i en supernova utan förblir en svart dvärg.

Caplan beräknar att de mest massiva svarta dvärgarna kommer att explodera först följt av successivt mindre massiva stjärnor tills det inte finns mer kvar som kan explodera.  Därefter är universum verkligen död och tyst. "Det är svårt att föreställa sig något som kommer efter de svarta dvärgar som blir supernovor. Troligen blir det de sista skeendena som sker i universum. Det kan bli den sista supernovan någonsin när sista svarta dvärgen med denna möjlighet gör detta."

 När de första svarta dvärgarna exploderar kommer universum redan att vara oigenkännligt. "Galaxer kommer att ha skingrats svarta hål kommer att ha avdunstat och expansionen av universum kommer att ha dragit alla återstående objekt så långt ifrån varandra att ingen någonsin kommer att se någon av de andra explodera. Det kommer inte ens att vara fysiskt möjligt för ljus att resa så långt."

Min uppfattning (min anm.) är att det knappast blir tyst vi ser ju nya stjärnor bildas hela tiden från gasmoln och materia av metaller och annan materia som har sitt ursprung ur supernovor. Det enda som kan bekymra är universums expansion avstånden kan till slut bli så stora mellan stjärnor att inget nytt kan ta form det blir för glest mellan gas och supernovarester. Men det finns något som kallas slumpen så kanske ett enda solsystem i hela universum en gång åter kan bildas.

Bild från vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604 (Keplers stjärna).