I riktning mot Ugnen finns stjärnfabriken galax NGC 1385

 

Galax NGC 1385 är en spiralgalax 68 miljoner ljusår från jorden i riktning mot i stjärnbilden Fornax (galaxhopen Ugnen). Bilden ovan togs med Hubbles Wide Field Camera 3 vars smeknamn är Hubbles arbetshästen tack vare dess tillförlitlighet och mångsidighet. Denna kamera installerades 2009 när astronauter senast besökte Hubble och nu 12 år senare är den fortfarande anmärkningsvärt produktivt.

Galax NGC 1385 som finns i Fornaxkonstellationen (en galaxhop även kallad Ugnen) fick namnet Fornax av Nicolas-Louis de Lacaille. En fransk astronom som levde under 1700-talet. Lacaille namngav 14 av de 88 konstellationer (galaxhopar) däruppe. Han namngav dem efter vetenskapliga instrument, exempelvis Atlia (luftpumpen), Norma (linjalen eller torget) och Telescopium (teleskopet).

I Galax NGC 1385 pågår en otroligt hög stjärnbildningstakt vilket ger galaxen en stark utstrålning och det är detta som gör den intressant och värd att se närmare på. Varför just denna galax har denna ovanligt stora stjärnbildningstakt vet man inte. Men här finns mycket gas och dammoln som möjliggör detta.

Bild från www.nasa.gov.

Den 13 aug i år upptäcktes Asteroid 2021 PH27 den troligen snabbaste asteroiden i vårt solsystem

 

Asteroiden 2021 PH27 upptäcktes för första gången den 13 augusti i år, (se denna länk där en film finns med som visar dess bana). Asteroiden slutför ett varv runt solen var 113: e jorddag. Det är den kortaste omloppsbanan för alla kända objekt därute förutom planeten Merkurius, som bara tar 88 dagar i sin bana runt solen men som i gengäld finns betydligt närmre solen hela tiden.

 

2021 PH27 färdas på en mycket mer elliptisk bana än Merkurius gör. Banan tar 2021 PH27 betydligt närmare solen – cirka 20 miljoner kilometer som närmast jämfört med 47 miljoner kilometer för Merkurius.

Då 2021 PH27 kommer som närmst solen blir dess yta tillräckligt varm för att smälta bly +500 grader Celsius.

Men dess omloppsbana är inte stabil på lång sikt. 2021 PH27 kommer sannolikt att kollidera med solen eller med Merkurius eller Venus om några miljoner år såvida den inte kastas ut från sin nuvarande kurs genom en gravitationsinteraktion först och försvinner ut i det okända, säger forskarna.

2021 PH27 upptäcktes med hjälp av Dark Energy Camera (DEC), ett kraftfullt mångsidigt instrument monterat på Víctor M. Blanco 4-meters teleskopet vid Cerro Tololo Inter-American Observatory i Chile.

 

Teamet kunde bekräfta asteroidens omloppsbana under de närmaste dagarna efteråt tack vare ytterligare observationer som bekräftade fyndet bland annat av DEC och Magellan Telescopes vid Las Campanas Observatory i Chile.

"Även om teleskoptiden för astronomer är mycket dyrbar är okända objekt som upptäcks något som astronomer är mycket villiga att låta gå före det de bokat tid för i sin egen forskning vid observatorier", säger Discovery Team-forskningsledaren Scott Sheppard, astronom vid Carnegie Institution for Science i Washington, D.C. i ett uttalande.

Ytterligare aktuell info om objektet finns på vikipedia se här. 

Bild från spektrum.de på asteroiden.

Kometen Atlas en del av ett besök i retur efter 5000 år som slutade illa.

 

När våra tidiga förfäder koloniserade Nilens floddal för ca 5000 år sedan i civilisationens gryning har gamla legender och nedteckningar gett en antydan av ett besök över skyn av en starkt lysande komet. PÅ den tiden ett omen eller en varning om ofred.

Det var först några århundraden senare händelsen nedtecknades efter att ha följt släktled efter släktled muntligt som en beskrivning av denna händelse. Så konkreta bevis för skeendet finns inte.

 

 Men beskrivning ger intrycket av att kometen delades i två och därefter blev två kometer. Beräkningar om detta är sant kan uttydas från beräkningar vilket till stor del bekräftar att händelsen inträffat och dessa två kometer skulle komma tillbaks. Men det tog ca 5000 år. Första kometen efter händelsen återkom 1844 som lika ljus i skyn som stjärnan Sirius enligt anteckningar från det året. Om ca 5000 år kommer denna troligen tillbaks.

 

Det andra fragmentet, kallat kometen ATLAS, dök upp i början av 2020 och upptäcktes av Hubbleteleskopet. Denna komet fick namnet Atlas. Men dess kurs gick för nära solen och den upplöstes och finns inte mer.

Så vi väntar enbart en komet om 5000 år en av två som en gång som en helhet hälsade på under Egyptiernas civilisationsfas i Nildeltat kanske någon av Faraonernas förfäder såg den och även pyramidbyggarnas. Många såg den det visas genom den muntliga berättelse som generationer framåt fortlevde och efter några århundraden nedtecknades.

(ATLAS) avbildad den 14 mars 2020 bild från vikipedia.

Varför har Vintergatan en bruten spiralarm?

 

Forskare har upptäckt ett  "avbrott" i en av Vintergatans spiralarmar något som bör berätta mer om galaxens historia. Att hitta detta var en bedrift i sig eftersom jorden ligger i Vintergatan och vi inte kan studera den utifrån.

I ett uttalande sa JPL-tjänstemän (Jet PropulsionLaboratory vid NASA) att svårigheten att bedriva  forskning om utseendet på Vintergatan är  som att stå på Times Square medan man försöker kartlägga ön Manhattan. Forskarna spårade spiralarmsavbrottet med hjälp av de infraröda eller termiska instrumenten på NASA:s Rymdteleskop Spitzer (innan detta gick i pension i januari 2020) och de instrument som används i Europeiska rymdorganisationens Gaia-uppdrag  vars uppdrag är att mäta stjärnavstånd och rörelser däruppe med  syftet att konstruera en ny stjärnkarta.

Den  studie där upptäckten gjordes fokuserade på en region nära en av vintergatans armar, kallad Skyttens arm

En grupp unga stjärnor och gasmoln i vintergatan, som ses i den NASA-grafik som de fick fram inom Gaia visas en bruten arm 3000 ljusår i diameter.

 "Spiralarmars huvudsakliga egenskap är hur tätt de sveper runt en galax", säger Michael Kuhn, astrofysiker vid Caltech.

 

Kuhn tillade att det i tidigare modeller av Vintergatan föreslogs spinn, som mättes ur en "lutningsvinkel" jämfört med en perfekt cirkel vid 0 grader och att bågen i  spiralarmen har en lutningsvinkel på cirka 12 grader. De nya observationerna visar att lutningsvinkeln för bågen närmar sig 60 grader. Men varför är fortfarande inte förstått.

Svaret på frågan i rubriken blir tyvärr ingen vet. Detta då vi inte förstår varför spiralarmar överhuvudtaget finns eller hur de bildas. Det finns mycket mer att forska runt och mycket vi  ännu  inte förstår om universum och verkligheten.

Bild vintergatan som vi analyserat att den ser ut. OBS vi kan aldrig se den utifrån då vi ingår i den. Bild vikipedia.

PÅ Mars ses dammstormar svepa fram och torka ut planeten

 

Genom att kombinera observationer från tre internationella rymdfarkoster som sveper över Mars kunde forskare visa att regionala dammstormar torkar ut den röda planeten.

Effekten av dammstormar på Mars uppstår ur att de värmer upp högre höjder i den kalla marsiska atmosfären och förhindrar att vattenånga fryser till is vilket istället resulterar i att vattenånga når längre upp. Upp där atmosfären är tunn vilket får vattenmolekyler  sårbara för ultraviolett strålning brytas upp i sina beståndsdelar av väte och syre. Väte som är det lättaste elementet förloras då vidare upp i rymden medan syre till viss del även den läcker ut i rymden och till en mindre del faller tillbaks ner i lägre atmosfärskikt. Men vatten försvann genom detta.

 

"Allt du behöver göra för att förlora vatten permanent är att förlora en väteatom eftersom vätet och syret då inte kan kombineras till vatten", säger Michael S. Chaffin, forskare vid Laboratoriet för atmosfärisk och rymdfysik vid University of Colorado at Boulder. "Så när du har förlorat en väteatom har du definitivt förlorat en vattenmolekyl."

 

Forskare har länge misstänkt att Mars en gång var varm och våt som jorden men med tiden förlorade det mesta av sitt vatten till stor del enligt dessa rön genom processen ovan.

Men de insåg inte förrän den senaste forskningen den betydande effekten av regionala dammstormar som inträffar nästan varje sommar på planetens södra halvklot. Större globala stormar sker vart tredje till fjärde marsår vilka nu anses vara de främsta orsakerna tillsammans med de varma sommarmånaderna på södra halvklotet då Mars är som närmst solen.

 

Men den marsianska atmosfären värms även upp under mindre regionala dammstormar, enligt en ny artikel vilket ovan inlägg kort beskriver (artikelns publicerad 16 augusti i tidskriften Nature Astronomy). Forskarna är bakom denna analys består av ett internationellt team.

Jag (min anm.) undrar dock varför detta började ske en gång. Enligt vad man tror var ju Mars varm o våt en gång och det under en längre tid. Hur kunde den blivit det, konkret borde effekterna av detta ovan slag stoppat den möjligheten. En annan fråga är varför Jorden inte upplever samma slag vi har också stormar och det även av sand (dock har vi tätare atmosfär, men tidigare forskning har visat att även Mars tidigare hade tätare atmosfär). Något i slutsatsen stämmer inte.

Bild från flickr.com på en storm på Mars

55 Cancri e är troligen Universums mest värdefulla exoplanet enligt mänskliga värderingar

 

55 Cancri e är en planet som kretsar runt stjärnan 55 Cancri A vilken i sin tur ingår som dubbelstjärna med stjärnan 55 Cancri55. Systemet finns i riktning mot Kräftans stjärnbild 41 ljusår bort från oss.

55 Cancri e kretsar nära sina solar och gör ett varv runt dem på under 18 timmar. Planeten är het och når temperaturer så höga som 2300 C. Men det som verkligen skiljer denna värld åt mot de vi hittills känner till är dess sammansättning. En sammansättning vilket gör den kanske till det mest värdefulla objektet i universum räknat efter de ämnen vi värderar högst ekonomiskt på Jorden.

 

55 Cancri e är dubbelt så stor som jorden, men har nästan 9 gånger mer massa vilket fått astronomer vid NASA att föreslå att denna Super-Earth skulle kunna bestå av högt tryckutsatt kol i form av grafit och diamant blandat med lite järn och andra element.

 

Det uppskattade värdet på 55 Cancri e uppskattas enligt beräkningar till 384 kvadriljoner gånger mer än jordens hela bruttonationalprodukt (BNP). Vissa astrofysiker föreslår att sådana diamantvärldar bildas ganska regelbundet när protoplanetära dammmoln som innehöll höga förhållanden av kol kollapsar och bildar planeter.

 

Idén att 55 Cancri e innehåller höga halter av diamant har ifrågasatts sedan exoplaneten först upptäcktes 2004.  Men trots alla dessa extrema världar som finns därute kan de mest extraordinära exoplaneterna fortfarande finnas där ute att upptäcka och de kan finnas i system av sådana solsystem som vi aldrig har stött på tidigare.

Jorden i jämförelse med 55 Cancri e. Bild från vikipedia.

TOI-178: Ett solsystem av harmoni och kaos

 

TOI-178 är ett solsystem i riktning mot stjärnbilden Skulptören 205 ljusår bort från oss. I systemet finns minst sex planeter.

Solsystemet TOI-178  ser vid första anblicken ut som vilket solsystem som helst därute. Men efter en noggrann observation avslöjas att minst fem av systemets sex världar är låsta i en rytmisk dans med varandra. En underlig upptäckt.

 

De fem yttre planeterna finns i en resonans 18:9:6:4:3. Detta innebär att den första exoplaneten i kedjan – den näst närmast stjärnan totalt – färdigställer 18 banor när den andra i kedjan slutför nio, den tredje slutför sex och den fjärde slutför 4 och den femte – den sjätte planeten totalt – slutför tre banor. Detta innebär att planeterna anpassar sig med jämna mellanrum när de kretsar runt sin orange dvärgsol. 

Se film här på dess harmoniska banor https://www.eso.org/public/sweden/videos/eso2102b/

 

 

Denna komplexa resonanskedja indikerar sannolikt ett planetsystem som har förblivit ostört av gravitationsinteraktioner eller kollisioner med andra system sedan det bildades. Det betyder att systemet kan vara avgörande för att studera hur planetsystem bildas och utvecklas.

Kan alla system inklusive det vi ingår i från början varit i matematisk harmoni? (så önskar jag uttrycka det).

 

Men där vi finner ordning i kosmos är det ofta också kaos. Sammansättningarna av planeterna som utgör TOI-178-systemet visar inte den harmoni som deras rörelser uppvisar. Bredvid en tät jordliknande värld finns en planet med låg densitet, följt av en exoplanet med en densitet som liknar Neptunus.

Men vad visar det (enligt mig)? Ingenting det handlar om ban-harmoni inte planeters sammansättning. Jag ser det fortfarande som möjligt enligt min ovanstående kommentar om detta system.

Bild stjärnkarta från vikipedia på var solsystemet Toi-178 finns.

Planeten OGLE-2016-BLG-1928 en av de ensamma planeterna därute i Vintergatans mörker.

 

OGLE-2016-BLG-1928  är en ensam planet som inte kretsar runt en sol och därmed inte ingår i ett planetsystem (solsystem). Istället rör den sig troligen planlöst mellan stjärnorna därute (tänk om en jordliknande planet därute kom närma oss och fångades in av vår sol då hade vi kanske fått en planet till att kolonisera (min anm.).

Astronomer tror numera att Vintergatan kan krylla av exoplaneter utan hemvist. Planeter som har brutit sig loss från sina moderstjärnor för att vandra ensamma i sina galaxer mellan stjärnorna  (kanske vissa även  mellan galaxerna). Dessa planeter tros ha bildats på traditionella sätt runt stjärnor men kastats bort av gravitationsinteraktioner med ex andra planeter.

 

Eftersom exoplaneter vanligtvis upptäcks genom den effekt de har på den sol de kretsar runt genom att dess skugga ses när de passerar framför sin sol är dessa ensamma planeter svåra att upptäcka. Ovanstående effekt kan sollösa planeter (planeter utan en bana runt en sol) inte ge. De är särskilt svårupptäckta ju mindre de är som nu denna  jordstora steniga planet.

Det är det som gör upptäckten av OGLE-2016-BLG-1928 där den vandrar därute i Vintergatans mörker så speciell. Även om det inte är den första ensamma planet som upptäckts är det den minsta ensamma planet som upptäckts övriga har varit av minst Jupiters storlek.

OGLE-2016-BLG-1928  upptäcktes i slutet av 2020 med hjälp av en teknik som kallas gravitationell mikrolensering vilket innebär avböjning och fokusering av ljus från en avlägsen stjärna när ett föremål passerar framför denna. Varaktigheten av förändringen i ljusprofilen för dessa avlägsna källor ökar med massan av det mellanliggande objektet. Störningen som orsakades av OGLE-2016-BLG-1928 varade i 41 minuter, vilket, berättade astronomerna, resulterade i upptäckten av  den minsta ensamma planet som upptäckts med denna metod hittills. Lite slumpartat att den upptäcktes, instrumenten var riktade under rätt tid och på rätt plats och någon uppmärksammade.

OGLE-2016-BLG-1928 är anmärkningsvärd på grund av dess brist på koppling till ett planetsystem och dess storlek vilket gör den som ett spännande och ovanligt objekt.

Bild från https://www.wikiwand.com/en/Rogue_planet där en konstnär visar hur denne tänker sig planeter av detta slag när de sveper fram i mörkret mellan stjärnorna därute.

HR 5183 b: en stor planet med en stor, mycket stor, äggformad bana

 

Planeten HR 5183 b  finns ca 102,7 ljusår bort från. Den kallas en "Super-Jupiter". Detta då den är tre gånger större än Jupiter den största planeten i vårt solsystem. Medan de flesta planeter vi känner till har en något så när cirkulär bana har HR 5183 b en äggformad bana runt sin moderstjärna HR 5183. Detta enligt astronomer vid Caltech institute i USA som gjorde denna upptäckt.

 

Astronomer där uppmärksammade  exoplaneten genom dennas udda banas påverkan på gravitationen av sin sol vilket orsakar ett ljusförändringsskeende av solens sken. Solen HR5183.

Upptäckten gjordes först efter 20 år av observationer med tre teleskop där exempelvis Hawaiis W.M. Keck Observatory ingick. Trots denna långa observationsperiod vet vi ännu inte planetens omloppstid runt sin sol. Men tiden  uppskattas  till mellan 45 och 100 jordår - förmodligast enligt nyare rön74 år.

 

Om HR 5183 b skulle funnits i vårt solsystem och med samma udda bana skulle den passera närmare solen än Jupiter gör vår sol och sedan flytta till ytterkanterna av vårt planetsystem svängande förbi Neptunus. Excentriska banor som denna har observerats tidigare därute men inte någon som tar så lång tid.

Det ovanliga är dess äggformade bana och den tid denna bana tar runt solen utan att planeten släpper taget av sin bana och försvinner ut i tomheten. Det finns många ensamma planeter därute som dragit bort från sin sol eller aldrig hamnat i bana runt en sols dragningskraft. Tiden HR 5183 b tar runt sin sol är inte unik vi har ex här Pluto med en rundare bana runt vår sol vilken tar 248 år på sig att runda solen (min anm.).

 

HR 5183 b omloppsbana och jämförelse med Jupiter. Illustration från vikipedia OBS den mindre planeten är Jupiter.

NU ska även Mars månar ingå när det söks efter spår av livsformer.

 

Forskare vid Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) har nyligen publicerat en artikel i tidskriften Science där de beskriver arbetet med att ta reda på om Mars en gång hyst liv . I artikeln beskriver Ryuki Hyodo och Tomohiro Usui de tre huvudsakliga ansträngningarna för att leta efter bevis på liv nu eller tidigare på Mars. Projektet ska fortgå  under de kommande tio åren och i artikeln förklaras varför de och andra på JAXA  anser att den bästa chansen för att finna bevis på tidigare liv på Mars finns på dess månar.

Månarna Phobos och Deimos . Båda är mindre än jordens måne. De ligger mycket närmare Mars än vår måne gör Jorden. Forskarna noterar att sonder som skickas för att studera Mars yta bara kommer att kunna testa en mycket liten del av dess yta - föreställ dig, föreslår de, en sond som landar mitt i Saharaöknen; där skulle finna tecken på liv, utan tvekan, men skulle bara hitta en mycket liten del av det som finns på Jorden.

Dessa forskare föreslår istället att en sond på en av Mars månar kan ha mer tur i sökandet än sökandet på Mars själv. De beskriver att tidigare forskning har visat att Mars med största säkerhet en gång hade vatten i flytande form på ytan. Forskning har också visat att Mars har träffats av många asteroider under miljontals år.

Några av de större nedslagen har resulterat i att bitar av ytan sprängts ut i rymden och en sådan bit har till och med hittats här på jorden. Detta antyder att många delar av planeten har sprängts ut i rymden, och flera troligen då har hamnat på någon av Mars månar.

Då båda månarna har nästan sterila miljöer där kan material som innehåller livsbevis från Mars tidiga historia fortfarande  finnas kvar.

Frågan är hur många bitar från Mars som finns på månarna och om det inte är lika svårt att finna just dessa bitar som att finna bevis på ev liv på Mars själv (min anm).? Jag tycker att det är som att gå över ån efter vatten att söka på månarna istället för att som jag logiskt anser koncentrera sökandet till Mars självt. Båda miljöerna är sterila vad jag vet och nog finns möjligheten att lättare finna eventuella spår av liv på Mars självt än att söka utanför Mars efter detta som ursprungligen kommer  från Mars.

Mars  2 månar: Phobos (till vänster) och Deimos (till höger)

I en galax långt, långt bort finns Kepler-10b

 

Kepler-10b kretsar kring stjärnan Kepler-10. Planeten upptäcktes av det amerikanska rymdteleskopet Kepler (2011) därav namnet. Planetens diameter är den hittills minsta uppmätta av exoplaneterna som hittats endast 1,4 gånger större än jordens.

 

Kepler-10b kretsar ett varv runt stjärnan (sin sol) på ungefär 0,84 dagar, vilket gör planeten till en mycket varm planet. Medeltemperaturen beräknas till ca 1 300 grader C.

Solsystemet Kepler-10 finns 560 ljusår från oss i riktning mot Drakens stjärnbild. Solsystemet är ungefär lika stort som vårt  med en uppskattad ålder på 12 miljarder år (vårt solsystem är ca 4 miljarder år).

Kepler-10b som har en sol lik vår sol  var den första planeten som upptäcktes i  omloppsbana runt Kepler-10  sedan dess har ytterligare en planet upptäckts. Kepler-10b:s avstånd från sin sol som är en tjugondedel från sin sol än Merkurius jämförelsevis är vår sol eller bättre uttryckt 80 % närmre.

Eftersom Kepler-10 b  ät tidvis låst i sin bana till sin sol (samma sida en tid mot solen) vilket skapar smälta droppar av järn och silikater. Planetens yta är troligen täckt av lava. En lava mycket varmare än den som finns på jorden. Eftersom den hårda strålningen från solen på dess yta har tagit bort atmosfären kommer dessa droppar av järn och silikater på Kepler-10b inte att falla ner på planeten istället blåses dessa bort  vilket ger planeten en eldlik svans.

Kepler-10 b är inte den enda lavavärlden som upptäckts av Kepler-teleskopet. År 2013 hittade Keplerteleskopet också exoplaneten Kepler-78b. Denna ligger hela  40 gånger närmare sin värdstjärna än Merkurius vår sol-  Kepler-78b slutför en full omloppsbana på några timmar. Resultatet är en jordliknande värld dominerad av lava som av astronomen Dimitar Sasselov har beskrivits som "en styggelse".

Med tanke på lavaytorna på dessa världar är det inte konstigt att dessa exoplaneter har jämförts med Mustafar, planeten i Star Wars-serien som är värd för en ljussabelduell mellan Obi-Wan Kenobi och Anakin Skywalker. Lavan i den fiktiva världen resulterar i fruktansvärda skador på den unga Jedi som tvingar honom att bära Darth Vaders ikoniska svarta rustnings- och andningsapparat.

Bild vikipedia med storleksjämförelse mellan Jorden och Kepler-10 b.

Gliese 1132b: Planeten som kontinuerligt mister och får ny atmosfär

 

Gliese 1132 b (även känd som GJ 1132 b) är en exoplanet som kretsar kring den röda dvärgstjärnan Gliese 1132, 40 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Seglet.  I april 2017 påstods en vätedominerad atmosfär ha upptäckts runt Gliese. Något senare uteslöts påståendet. I stället hävdades 2021 upptäckten av en dimmig väteatmosfär utan helium men med en blandning av metan och vätecyanid (vilket innebär betydande underliggande fritt kväve i atmosfären.

Gliese 1132 b radie är något större än Jorden liksom dess massa. Åldern är likartad Jordens ca 4,5 miljarder år. Men den här världen har en slående skillnad, den kretsar mycket närmare sin röda dvärgstjärna (sol) än Jorden gör sin gula sol. Jorden tar ca 365 dagar på sig att kretsa runt sin sol medan Gliese 1132 b slutför en bana på bara 1,6 jorddagar. Denna närhet till sin sol resulterar i att Gliese 1132 b har en mycket högre yttemperatur än jorden har. På Gliese 1132 b är medeltemperaturen 137 grader C. En värme som bör koka bort dess atmosfär.

 

Likväl verkar inte detta skett astronomer har nyligen upptäckt att något ovanligt händer på Gliese 1132 b. Dess sols gravitationspåverkan som är 20 procent större på Gliese 1132 b än solens på Jorden skapar intensiva tidvattenkrafter som pressar och sträcker ut planeten. Denna effekt ger upphov till våldsam vulkanisk aktivitet och får gaser att rusa fram på ytan.

Dessa gaser bygger upp en andra atmosfär enligt NASA. Även  detta är spännande i sig. Det är första gången astronomer någonsin har sett något liknande. En planet som kontinuerligt förlorar sin atmosfär  men vilken även hela tiden återbildas. Den oavbrutet "återbildande" atmosfären ger astrogeologer en unik möjlighet att studera den inre kemiska sammansättningen av exoplaneten.

Bild vikipedia som visar hur en konstnär tolkar exoplaneten GJ 1132 b. Obs planeten är den större kroppen på bilden dess sol bortre kroppen.

Nu anses kunskapen finnas om varifrån asteroiden som utrotade dinosaurierna kom.

 

Chicxulubkratern är spåret efter ett mycket kraftigt meteornedslag för ca 65 miljoner år sedan (under den så kallade kritaperioden) påYucatánhalvön i Mexiko. Dess mittpunkt ligger ungefär under orten Chicxulub.

Nedslaget orsakade den gången gigantiska tsunamier åt alla håll vilka drabbade den karibiska ön Kuba hårt. Utsläppet av enorma mängder stoft och partiklar orsakade miljöförändringar över hela jorden och resulterade i att solen skymdes under lång tid. Vi fick en så kallad atomvinter; Jordens yta skymdes av ett stoftmoln i flera år av stoftmoln av kalciumsulfat och stora mängder svavel vilket hindrade solstrålarna att nå Jorden.

Det globala halvmörkret ledde till att fotosyntesen under en tid upphörde vilket  resulterade till massdöd bland växter och plankton och utan växtsäsong svalt djuren som levde på detta och dog. Något som då även drabbade köttätarna genom växtätarnas död. Svält rådde och värst drabbades dinosaurierna av djurriket. De dog ut.

 

 Enligt beräkningar dog ca 75 % av alla arter på jorden ut, som nämnts bland dem dinosaurierna men även havens predatorer, svanhalsödlorna och mosasaurierna. Resultat från ett arbete utfört i krita-paleogengränslagret på Nya Zeeland visar att även stora delar av  växtligheten försvann globalt under några år och teorin om att dinosaurierna dog av svält bekräftas.

Enligt ny forskning orsakades nedslaget av en gigantisk mörk  asteroid (bitar av denna har hittats i kratern) som tog sin tur hit från centrum av asteroidbältet vilket ligger mellan Mars och Jupiter. Denna region är hem för många mörka asteroider - rymdstenar med en kemisk sammansättning som gör att de ser mörka ut (de reflekterar mycket lite ljus) jämfört med andra typer av asteroider.

Säkert en mycket trolig slutsats(min anm.). Om detta skeende inte stämmer skulle gåtan om dinosauriernas utplåning vara en olöst gåta enligt mig. Det enda då vore att det var två  asteroider eller fler mindre som under kort tid träffade jorden på skilda platser.

 Varför ovan denna meteor plötsligt tog kurs mot jorden är dock inte löst. Men kanske är lösningen att meteoren i några miljarder år haft sin bana genom de inre av solsystemet men efterhand närmat sig jorden vid varje varv och till slut träffat jorden.

En animering från  vikpedia som visar nedslaget och efterföljande kraterbildning (University of Arizona, Space Imagery Center)

På planeten HD 189733 b regnar det smält glas.

 

Exoplaneten HD 189733 b finns i solsystemet HD 189733  ett dubbelsolsystem i riktning mot stjärnbilden Räven 64,5 ljusår bort från oss. Planeten är något större än Jupiter och sveper runt sin sol på endast 2,2 dagar. Den upptäcktes 2005 av både NASA:sChandra X-ray Observatory och ESA:s XMM Newtons röntgenteleskop

 Som synes på bilden kan den tolkas som en vacker och lugn värld vars sken liknar glasblå marmor. Exoplaneters sken kan dock ge bedrägliga förnimmelser. Något som är fallet då det gäller denna gasplanet.

Faktum är att dess vackra blå nyans härrör från extrema vädersystem och då från regn av smält glas som plågar planetens yta. Här sveper även vindar som innehållande silikatpartiklar i vindhastigheter upp till 8700 km/h.

Dessa överljudsvindar får exoplanetens glasregn att båga i sidled ner mot marken snarare än att bara falla rätt ner. Skeendet med dessa otroliga vindar plockar även upp silikatpartiklar från marken och förvandlar dem till mikroskopiska projektiler i vinden. Något som gör miljön omöjlig att besöka.

 

HD 189733 b är dock inte bara intressant för astronomer på grund av dess ovanliga och farliga vädersystem. Den gigantiska exoplaneten har även observerats ha en atmosfär i ett  mycket större omfång än NASA förväntar sig av en sådan värld. Den täta och kraftiga atmosfären fångar in mycket av strålningen från sina solar i HD 189733 vilket innebär att gasjätten upplever temperaturer så höga som 930 grader C).

Stjärnorna i solsystemet HD 189733  består av en orange dvärgstjärna och en röd dvärgstjärna.

Ingen värld man kan eller vill besöka. Men en vacker planet att beskåda (min anm.).

Vad man kan lära sig om detta är att aldrig döma något eller någon efter dess  skönhet. Istället ska man bedöma efter vad en människa gör eller säger. Detsamma om ting efter dess användbarhet och dess ofarlighet vilken ofta för samman. Faran lockar tyvärr många.

Bild från vikipedia som visar hur en illustratör föreställer sig HD 189733b.

Mysteriet med de två dansande spökfigurerna långt därute i universum

 

Det var i arbetet med projektet Evolutionary Map of the Universe (EMU) med hjälp av CSIRO:s nya Australian Square Kilometre Array Pathfinder(ASKAP) radioteleskop vilket sonderar djupt ut i universum astronomer upptäckte fenomenet.

Genom att skanna igenom data från teleskopet såg de två grönskimrande spöken dansa djupt därute i kosmos. De hade aldrig sett något liknande förut och hade ingen aning om vad de var.

Flera veckor senare hade de listat ut att det vi såg var två radiogalaxer  (Den första radiogalax man hittat historiskt var Cygnus A. Denna utsänder omkring 1 miljon gånger mer radiovågor än Vintergatan gör och finns ungefär en miljard ljusår bort).

I mitten av var och en av ovanstående finns ett supermassivt svart hål vilka sprutar ut elektroner som böjs i groteska former genom en intergalaktisk vind. Det är detta som ger de spöklika fenomen man ser på bilden ovan.

Det upptäcks alltid förunderliga saker därute. Läs gärna om just detta fenomen utförligare här. 

Astronomerna undrar fortfarande var den intergalaktiska vinden kommer från som ger spökeffekten? Effekten som ger dessa grönskimrande dansande spöklika gestalter. Utöver det undras det över vad som orsakar strömmarna av radioemissioner. Vi förstår fortfarande inte detaljerna om vad som händer här och det kommer förmodligen att krävas många fler observationer och modellering innan vi gör det säger forskarna.

Nog är det en udda bild vi ser ovan och hur händelsen uppstår eller uppstått är en gåta än så länge (min anm.).

Bild från https://theconversation.com/ på de två galaxer som antas vara källan  för strömmarna av elektroner (visas som böjda pilar) som bildar de dansande spökena. Men ännu förstås inte heller vad som orsakar glödtråden märkt som 3. Bild av Jayanne English och Ray Norris med data från EMU och Dark Energy Survey.

En metallrik stjärna glider just nu sakta ut ur Vintergatans famn.

 

LP 40-365 är en vit dvärgstjärna med låg massa (densitet) belägen i stjärnbilden Ursa Minor (lilla björn eller lilla karlavagnen). Den rör sig i hög hastighet ut ur Vintergatan och har en mycket ovanlig sammansättning. Den är mycket metallisk men saknar det vanliga stjärnstoftet väte, helium och kol.

Avståndet till stjärnan är ca 2000 ljusår. LP 40−365 tillhör en grupp ovanliga och snabbrörliga stjärnor, De är massiva vita dvärgstjärnor restprodukten  efter en gigantisk stjärnexplosion i sitt närområde (eller efter en supernova själva ). 

 "Den här stjärnan rör sig så fort att den nästan säkert lämnar galaxen i framtiden som kursen ser ut. Dess hastighet är nästan 3218688 km/h," säger JJ Hermes vid Boston University College of Arts & Sciences, biträdande professor i astronomi.

Men varför rusar LP 40-365 ut ur Vintergatan? Anledningen antas vara just att den är resultatet av en supernova i dess närområde (eller själv är resterna av en sådan) och nu kan ses som ett splitter efter detta som fick fart då och fortfarande inte saktat av. Att ha gått igenom en partiell detonation och överleva är väldigt unikt och det är först under de senaste åren som vi har börjat inse att den här typen av stjärna existerar, säger Odelia Putterman,  före detta BU-student som har arbetat i Hermes labb.

 

I en nyligen publicerad artikel i The Astrophysical Journal Letters beskriver Hermes och Putterman nya rön om denna stjärna som ger insikt om andra stjärnor med ett liknande katastrofalt förflutet.

Putterman och Hermes analyserade för arbetet data från NASA:s Rymdteleskop Hubble och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Två teleskop som kontinuerligt sveper över skyn och samlar in information om stjärnor nära och fjärran. Genom att jämföra  olika typer data från båda dessa teleskop fann forskarna och deras medarbetare att LP 40−365 inte bara lämnar galaxen i framtiden utan baserat på dess ljusstyrka i datan från de båda teleskopen roterar på vägen ut.

– Det  är väldigt konstiga stjärnor som gör så, säger Hermes. Stjärnor som LP 40–365 är inte bara några av de snabbast rörliga stjärnorna astronomer känner till utan även de metallrikaste stjärnorna som upptäckts. Stjärnor som vår sol består mest av helium och väte. Men en stjärna som har överlevt en supernova består främst av metaller eftersom "det vi ser är biprodukterna av våldsamma kärnreaktioner som inträffar när en stjärna spränger sig själv", säger Hermes och ger stjärnsplitter som denna stjärna nu består av är särskilt fascinerande att studera.

Det finns många slag av stjärnor däruppe mycket mer att upptäcka och förundras över och att försöka förstå (min anm.).

Bild från vikipedia som visar skeendet över tid. Här Tangentiell rörelse av LP 40-365 mellan 1955 och 1995. Synfältet är 8 × 8 bågminuter. Bilden digitaliserad genom Sky survey.

Asteroiderna 203 Pompeja och 269 Justitia visar sig i ett rött spektrum.

 

Asteroiden 203 Pompeja har en diameter av cirka 12 mil medan 269 Justitia diameter är ca 55 km. Båda asteroiderna upptäcktes redan på 1800-talet.

Asteroiderna har nu upptäckts vara rödare än någon annan kropp i asteroidbältet. Asteroidbältet finns mellan Jupiter och Mars och innehåller ca 60000 asteroider varav Ceres är störst och kan ses som en dvärgplanet med en storlek av en fjärdedel av vår egen måne.

Ovan två asteroider antas ha bildats bortom Neptunus innan de for in i asteroidbältet. De har en komplex organisk röd färg och en likhet med de så kallade trans-neptuniska objekten – föremål som finns utanför den åttonde planeten i vårt solsystem (utanför Neptunus).

Båda har "komplext organiskt material" på sina ytor och är rödare än något annat objekt i asteroidbältet.

Det är möjligt att de bildades nära Neptunus i solsystemets tidiga skede innan de fick en kurs in i asteroidbältet under en våldsam fas av "planetarisk migration", anser forskare.

 

203 Pompeja var den enda rödtonade asteroiden innan 269 Justitia upptäcktes vara likartad bland de cirka 250 kroppar som är större än 12 mil i diameter i asteroidbältet, rapporterar forskarna.

 

Deras färg upptäcktes genom synligt ljus och i det genom infraröda spektroskopiska observationer från IRTF (Infrared Telescope Facility) på Hawaii och på Seoul National University Astronomical Observatory (SAO) och uppfattas som visande solsystemets utveckling av hur två "mycket röda" asteroider hamnade i asteroidbältet (ofta kallat "huvudbältet").

 

– För att få dessa organiska ämnen som ger rödfärgningen måste det finnas mycket is på ytan, säger studiens medförfattare Michael Marsset vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) till New York Times.

Rödfärgningen kommer av tholiner komplexa organiska molekyler som bildas när ultraviolett strålning träffar enkla organiska molekyler såsom metan i iskalla miljöer som här men bland objekt utanför Neptunus finns fler ex finns denna rödtoning även på Pluto (min anm.).

"Asteroiderna ovan  måste ha bildats i en mycket kall miljö. I en sådan miljö gör solstrålningen att isen med de  komplexa organiska ämnena att ytan rödtonas.  Upptäckten ger nya bevis för att objekt som bildats i solsystemets ytterkant i vissa fall kan flyta in i asteroidbältet genom  Jupiters dragningskraft", säger JAXA, den japanska rymdmyndigheten, i ett uttalande. 

Denna gravitation har då placerat asteroiderna i asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter (min anm.). Helt troligt konstaterande.
Bild från vikipedia som visar asteroidbältet.

Den antropiska principen en teori av det mer svårförståeliga slaget.

 

Den antropiska principen är inom kosmologi, fysik och filosofi, idén om att att vissa av universums naturlagar och slumpmässiga egenskaper kort efter BigBang kan härledas till människans uppkomst långt senare. Principen har flera alternativa formuleringar. Men en variant innebär att universum måste ha vissa egenskaper för att tillåta materia och att  intelligenta observatörer ska uppkomma. Syftet med att detta måste ske är att universum önskar att observeras.

Naturens fyra grundläggande krafter kan förklara alla krafter som vi upplever  (och många som vi inte inser att vi upplever ): Tyngdkraft, Den svaga kraften, Elektromagnetism och Den starka kraften

Dessa fyra grundläggande naturkrafter styr allt som sker i universum.

Den svaga kraften kallas även den svaga nukleära interaktionen och är ansvarig för partikelsönderfall. Detta är den bokstavliga förändringen av en typ av subatomär partikel till en annan subatomär partikel. Till exempel, en neutrino som avviker i kurs nära en neutron kan förvandla neutronen till en proton medan neutrinon blir en elektron vid samma skeende.

Den elektromagnetiska kraften, även kallad Lorentz-kraften, verkar mellan laddade partiklar exempelvis negativt laddade elektroner och positivt laddade protoner. Motsatta krafter attraherar varandra, medan liknande krafter avvisas. Ett exempel är magnetism en pluspol kan aldrig sammanslå med en annan pluspol. Ju större laddning, motladdning, desto större elektromagnetisk kraft.

Och precis som gravitationen kan denna kraft kännas  (mätas eller upplevas ex ser vi planeter kretsa runt sin sol) från oändliga avstånd.

Den starka kärnvapeninteraktionen är den starkaste av naturens fyra grundläggande krafter. Den är 6 tusen biljon biljoner biljoner (det är 39 nollor efter siffran 6) gånger starkare än tyngdkraften (det är denna kraft som driver solen och alla andra stjärnor). Kraften binder samman de grundläggande partiklarna av materia och bildar större partiklar. Den håller ihop kvarkar som utgör protoner och neutroner, och en del av den starka kraften håller också ihop protonerna och neutronerna i  atomens kärna.

 

Precis som den svaga kraften fungerar den starka kraften endast när subatomära partiklar är extremt nära varandra. De måste vara någonstans inom 10^-15 meter från varandra, eller ungefär inom diametern på en proton, enligt HyperPhysics webbplats. 

För att ytterligare komplicera förståelsen av universum finns den osynliga sfären av mörk materia och mörk energi vilken utgör ungefär 95 % av universum. Det är oklart om mörk materia och energi består av en enda partikel eller en hel uppsättning partiklar vilka har sina egna krafter och budbärare.

 

Den primära budbärarpartikeln av aktuellt intresse är den teoretiska mörka fotonen som  förmedlar interaktioner mellan det synliga och det osynliga av universum. Om mörka fotoner finns skulle de vara nyckeln till att upptäcka den osynliga världen av mörk materia leda till upptäckten av en femte grundläggande kraft. Hittills finns det dock inga bevis för att mörka fotoner finns.

Jag är skeptisk till teorin och anser den svår att förstå (min anm.) men ville likväl kortfattat försöka visa något om vad den handlar om.

Någon som skrivit om och utarbetat teorin är Nick Bostrom vilken går på djupet i denna sin bok , "Anthropic Bias".

Bild från Bokus bokhandel på boken Anthropic bias av Nick Boström finns i sön

Gasmoln återansluts likt bumeranger vid galax NGC 4921.

 

NGC 4921 är en stavgalax där händelsen nedan beskrivs ske. Galaxen finns i riktning mot stjärnbilden Berenikes hår. Den upptäcktes den 11 april 1785 av William Herschel. Avståndet dit är 320 miljoner ljusår.

I en ny studie av forskare vilka använde Radioteleskopet Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA i Chile) tyds  att fördrivna gaser från galaxer kan återanslutas till galaxer igen. Något som betydligt saktar ner processen av galaxdöd. Galaxdöd innebär att utan gas bildas inga nya stjärnor och efterhand då stjärnor har gjort av med sitt bränsle dör slocknar fler o fler stjärnor och inga nya bildas.

 – Mycket av det tidigare arbetet med gas-avskalade galaxer är inriktat på det material som försvinner från galaxer. I det nya arbetet ser vi att en del gas som kastats ut återvänder igen likt en bumerangeffekt. Detta har kunnat tolkats ske  i NGC 4921.

Det beskrivs av huvudförfattaren till en nyligen publicerad rapport av William Cramer astronom och postdoktor vid Arizona State University's School of Earth and Space Exploration.

"Genom att kombinera Hubble Space Telescope med data från ALMA får man mycket hög upplösning i bilderna och här kan då ses att denna process pågår." 

Gasförlust hänvisar till processen förskjutning av gas från galaxer vilket lämnar dem utan det material som behövs för att bilda nya stjärnor. När galaxer rör sig genom sina galaxkluster fungerar varm gas som en kraftfull källa som trycker ut gaser från galaxer där detta sker. Med tiden leder detta till brist på gas för ny stjärnbildning."

Men i simuleringar har upptäckts  att inte all gas som trycks ut  flyr galaxen för alltid eftersom den då måste nå flykthastigheten för dragningskraften från galaxen för att inte falla in i galaxen igen. Den gas som inte når flykthastigheten faller tillbaks in i galaxen igen.

Man kan jämföra med jordens dragningskraft. En raket måste uppnå den hastighet som gör att jordens dragningskraft släpper farkosten annars faller den ner igen. För jordens del är det 11,19 km/sek eller 40300 km/h.

 Den återkoppling /bumerangeffekt) bakåt till galaxen igen som vi nu vet sker tror vi kommer genom att den gas och det damm som returneras gör detta då flykthastigheten från galaxen inte uppnåddes (flykthastigheten)”, säger Jeff Kenney, astronom vid Yale University och medförfattare till studien. " Om du försöker förutsäga hur snabbt en galax kommer att sluta bilda stjärnor över tid och förvandlas till en rödstjärngrupp eller död galax måste man förstå detta skeende av gasförlust och bumerangeffekt. Något som säkert skiljer sig åt  beroende på storleken på galaxer, gasens  läge och gasvindar plus naturligtvis gasmängd.

Studien fokuserade sig på galaxen NGC 4921. Arbetets resultat kom från Hubbleteleskopsbilder med vidarebearbetning av ALMA teleskopet i Chile.

Bild vikipedia tagen av Hubbleteleskopet på galaxen NGC 4921, 320 miljoner ljusår bort från oss där händelsen sker.

Simuleringsteorin en teori om universum och verkligheten.

 

I simuleringshypotesen (simuleringsteorin) föreslås att verkligheten som inkluderar jorden och universum är en artificiell simulering och då högst troligen en datorsimulering (hade vi inte uppfunnit datorn hade vi inte uppfunnet denna teori (min anm.) det är jag övertygad om därför att då vi knappast kunnat tänka ut den). Det finns en del filosofer som anser simuleringshypotesen som sann.

 Men vad som motsäger teorin är att den likt ämnet psykologi inte kan testas i  vetenskaplig forskningsmetodik och därmed förfalskas då det inte finns en chans att den kan bevisas som sann eller falsk. En teori som inte kan förfalskas i en analys anses som ickevetenskaplig. Simuleringsteorin har använts som idé och blev populär i  "Matrix"-filmerna. I vetenskapliga kretsar ignoreras däremot hypotesen vanligen eftersom den inte är möjlig att testa.

Filosofen, Nick Bostrom i Oxford är dock rätt säker på sin sak att teorin håller och han är inte ensam om att fundera över vilka slutsatser vi kan dra av att inga rymdvarelser ännu har gett sig till känna (vilket enligt honom bevisar teorins sanningshalt). Detta trots att det finns miljarder solliknande stjärnor bara i vår galax, och minst var fjärde av dem lär ha egna planetsystem.

Att vi ännu inte har träffat på några intelligenta utomjordingar i den del av universum som vi kan observera kan vara ett tecken på att det finns ett allvarligt hinder. (jag anser detta (min anm.) är avståndet inget annat om nu dessa varelser finns och är på samma eller högre utvecklingsnivå som oss vilket de måste vara för en möjlig upptäckt eller kontakt ).

”Det stora filtret”, kallas idén, som lanserades 1996 i en kort artikel av Robin Hanson en amerikansk ekonom som i dag ingår i det växande tankekollektivet vid institutet i Oxford. Detta filter ingår i simuleringsteorins agenda.

– Det stora filtret är en sannolikhetsbarriär, säger filosof Nick Bostrom. Någonstans på vägen mot att utveckla en teknologiskt avancerad civilisation som är i stånd att kolonisera rymden upphör sannolikheten för vidareutveckling. Där blir det stopp. Koloniseringen blir inte av och därför ser vi inte till några sådana civilisationer. 

Hur denna slutsats kan visas förstår jag inte (min anm). om man nu inte lägger in hur tidigare stora samhällen som romarriket plötsligt gick tillbaka. Beroende  av medborgarnas dekadens och tro på tryggheten i samhället av makt och tidigare militärmakt något som förfallet och som plötsligt invaderas av mindre civila folk och fick samhällssystemet att backa tillbaks århundraden i kultur och social mänsklighet. Detta kan ses ske även  i vår tid se på Syrien och flertalet andra länder där makt av ondska styr Belarus är ett annat och Afghanistan ett tredje exempel. Tänk bara på terrorister och flatheten bland Västeuropas politiska system där utredningar i år görs innan en eventuell handling kommer till stånd på grund av överdriven administration i regel och lagverk samtidigt som samhällen omvandlas sakta till  diktatursystem och terrorvälden i omvärlden.

 

Vad kan det stora filtret vara för något? Kanske är livets själva uppkomst från död materia ett så osannolikt steg att det kanske bara har hänt en endaste gång. Eller kan det vara något annat steg i livets historia på jorden. Exempelvis att encelliga organismer i havet att beretts väg för liv på land. På vår planet skedde det för ca en dryg halvmiljard år sedan innebärande 4 miljarder år efter jordens tillkomst. Homo sapiens dök upp för bara 200000 år sedan efter ett antal stora katastrofer som med jämna mellanrum förintade det som naturen så mödosamt hade skapat tidigare.

Kanske finns det kloka civilisationer därute som väljer att sitta hemma snarare än att erövra kosmos. Sådana något ljusare perspektiv utvecklade tankemässigt den amerikanska astronomen Carl Sagan. Han tänkte sig att alla de aggressiva civilisationerna utrotar sig själva genom interna krig och terrorgrupper innan de har möjlighet tekniskt att ge sig ut på rövartåg utanför sin planet.

– Jag tror inte på det, säger filosofen Nick Bostrom. Varken naturen eller människan har, vad vi kunnat se hittills, hållit emot en expansion när chanserna uppkommer. Tvärtom, vi har sett till att fylla alla tänkbara vrår på vår planet. Dessutom kommer en avancerad civilisation förr eller senare att lida brist på resurser vilket blir drivkraften till att ge sig i väg även utan krigiska avsikter för kolonisation. Därför anses det i simuleringsteorin (min anm.) att något stoppar utifrån då vi egentligen inte finns utan enbart är en simulering i någots tankevärld exempelvis en dator.

Ytterligare ett argument mot att det bara skulle finnas fredliga folk  därute menar Bostrom, är att det faktiskt räcker med att en enda teknologiskt avancerad civilisation för att denna  nyfiket ska söka sig utanför sin planet. Den skulle så småningom sprida sig och kolonisera rymden. Ingen verkar dock ha gjort det. Vad kan ha hållit emot? Läs en vidare längre diskussion om detta här från tidskriften Forskning o Framsteg. 

Det blir för långt inlägg annars. Jag lovar det är värt att läsa det och fundera vidare.

Bild från https://sciencesprings.wordpress.com/

Mars har ett intressant lermineral

 

I en ny studie diskuteras att lermineraler är orsaken till radarreflektionerna under Sydpolen på Mars istället för flytande vatten som tidigare antagits.

Det är forskare vid Torontos York University som nu funnit att ett slag vanligt lermineral (på Jorden)  förklara radarsignalerna och som ger tvivel på att signalerna visar tecken på underjordiska sjöar på den röda planeten vilket tidigare tolkats in i  signalerna. "Lermineral är mycket rikliga på Mars och täcker ungefär hälften av planetens yta särskilt på det södra halvklotet", sa Smith i pressmeddelandet. "Den kunskapen, tillsammans med radaregenskaperna hos lermineral vid kryogena temperaturer, pekar på att detta är den mest sannolika förklaringen istället för som tidigare antagits vatten i flytande form."

För förklaring bör nämnas att det handlar om fast lersten inte dyig lera (min anm.)

Enligt studien är det smektit som det handlar om en typ av lera som bildas när basalt - en vulkanisk sten bryts ner kemiskt i närvaro av flytande vatten.

 

"Sedan det första gången rapporterades om vattenförekomster på Mars har forskarsamhället visat skepsis mot att det skulle finnas hav under isen och i de senaste publikationerna ifrågasätts om det ens är möjligt att det finns flytande vatten under isen", säger huvudforskaren och York Universitys biträdande professor Isaac Smith i ett pressmeddelande. Resultaten av den senaste analysen publicerades nyligen i den peer-reviewed vetenskapliga tidskriften Geophysical Research Letters.

 

Det var under 2018 MARSIS-instrumentet ombord på Europeiska rymdorganisationens (ESA) Mars Express-orbiter fann bevis på något som då tolkades som en sjöar under istäcket på södra halvklotet på Mars. "Det upptäcktes särskilt starka signaler under polarisen som kunde tolkas som flytande vatten", enligt NASA i ett pressmeddelande.

 

Medan is bestående av vatten finns rikligt på Mars kalla yta noterade NASA att om flytande vatten skulle nå ytan  skulle det  finnas där i  några ögonblick innan det förvandlats till ånga i Mars torra luft.

 

Tidigare studier har  visat att mängden salt och värme som krävs för att tina is under  polarisen skulle behövas i större mängd värme än Mars kan avge vilket förfalskar sjöhypotesen ytterligare.

 

Den senaste forskningen, som involverade forskare från York University, University of Arizona, Cornell, Purdue och Tulane universitet använde experimentellt modelleringsarbete för att visa hur lermineral bättre kan förklara radarobservationerna. "Även om vårt arbete visar att det troligast inte finns flytande vatten och en tillhörande beboelig miljö för liv under isen idag, visar det likväl att vatten fanns i detta område tidigare," enligt Horgan.

Man kan undra varför det en gång kunde finnas vatten på Mars men omöjliggjordes sedan och under hur lång tid det fanns (min anm,). Att det fanns bevisas av isen.

Bild från flickr.com av en redigerad närbild tagen av Curiousity på Mars (tagen på natten) av ett borrhål i en lerbärande sten i Gale Crater.