Namngivningstävling av 31 exoplaneter och 14 stjärnor i främmande solsystem klara.

För att namnge ett antal upptäckta stjärnor och exoplaneter utlöstes i somras en tävling där allmänheten kunde rösta på ett antal namnförslag. Nu är det klart vilka namnen blev.

Vad som förundrar mig är att det likt förr namngavs utefter samma linje som tidigare. De namn som fanns att rösta på var från mytologin eller berömda forskares.

Stjärnhimlen är full av mytologiska namn sedan tidigare. Nu fortsatte namngivningen efter denna agenda i vår tid. Det var inte allmänheten som fortsatte denna agenda. De hade inga egna val utan skulle välja utefter färdigställda namn av ett antal av 274 stycken. Det blev  573242 röster från 182 länder. 

Vissa namn som det kunde röstas om blev likväl kasserade av vetenskapen då de vann i popularitet. De passade inte enligt normer som fanns. Varför de då skulle finnas med som namn att rösta på är en gåta.

Kanske det varit bäst att låta nedanstående gällt utan att införa andra namn. Vi har redan tillräckligt med mytologi i universums namngivning om vi ser till stjärnbilderna.

De vinnande namnen ska användas parallellt med de vetenskapliga namnen av siffror och bokstavskaraktär.

Saturnus måne Enceladus gejsrar sprutar taktfast. Så sker inte på Jorden.

Gejsrar finns på flera platser på vår planet bland annat på Island. När vatten värms upp av Jordens innanmäte och når kokpunkten sprutar det upp i fontänliknande sprut av vatten och ånga. Förutsättningen för att det ska ske är att jordskorpan är så tunn att vatten kan värmas upp till kokpunkten.

Men när en gejser sprutar på Jorden  innebär inte detta att alla andra sprutar över hela planeten eller ens i närheten.

På ismånen Enceldus sker dock detta alla sprutar samtidigt runt hela månen.. Vi vet att under ytan på månen finns vatten troligen saltvatten. När det värms upp sprutar vatten upp genom spricker i berggrund och is. Men att det sker taktfullt är ett mysterium.

Det teoretiskt  förklaras av att månen är liten och allt vatten har kontakt med samma värmekälla vilken värmer lika runt hela månen.  Att allt värms upp lika mycket kanske genom tidvatteneffekt från Saturnus gasjätten runt vilken månen kretsar.

Genom detta blir en likhet av uppvärmning och allt sprutar där det kan spruta ur gejsrar samtidigt och en utjämning av värmen i vattnet sker då tillfälligt innan ett nytt utbrott sker.

Bilden ovan från Wikipedia och Gejsern Strokkur på  Island.

Det verkade som ett mysterium när ett antal exoplaneter i storlek som Jupiter saknade den mängd vatten i atmosfären vilket enligt modelltänkande skulle finnas där.

Stora planeter i solsystem utanför vårt med ett närmare avstånd till sin sol än våra jätteplaneter borde ha en atmosfär innehållande mer vatten än de verkar  ha.

Nu tror man sig ha funnit anledningen. Vissa är nog likväl gasjättar och andra ligger så nära sin sol att vattnet likt på Mars försvunnet och atmosfären istället där denna finns är av samma slag eller liknande som på Venus. Inget vatten utan andra slag av atmosfär av svavel etc.

Kan det vara så att det i första hand likt i vårt solsystem finns vatten reservoarer  i första hand under ytan på (med undantag av Jorden)  och månarna (här undantas vår måne).

Kan det vara så vilket det är  i vårt solsystem att vatten i större mängd vilket inte kan existera på en gasjätte istället samlats i eller på gasjättens måne eller månar? Exempelvis månen Enceladus runt Saturnus vilken har kilometertjock saltvattenis.

Där vatten finns på en planet i större mängd blir det tvärtom som på vår måne vilken inte har större tillgångar på vatten.

Då det gäller jätteplaneterna ovan både gasjättarna och de jättar av ev fast material kan det vara så att det finns för våra teleskop  osynliga månar runt dem vilka innehåller stora vattenmängder.

Vatten vet vi idag är universellt och mycket vanligt. Men ska inte förväxlas med att det alltid har samma sammansättning som här på jorden eller att det betyder liv.

Bilden ovan är Venus från wikipedia.

Soleruptioner vilka kan störa datortrafiken kan teoretiskt uppstå 1000 gånger kraftiga än hittills skett.

Soleruptioner sker hela tiden och med en periodicitet av 11 år sker större eruptioner vilka idag riskerar datatrafiken på Jorden.

Hittills har enbart smärre problem uppkommit vid dessa utbrott. Exempelvis elavbrott i större omfattning  av solstormar orsakade av soleruptionen. 

1972 slog en geomagnetisk storm ut telefonförbindelserna i den amerikanska delstaten Illinois. 1989 orsakade en solstorm ett strömavbrott som drabbade sex miljoner människor i den kanadensiska delstaten Quebec. I månadsskiftet oktober-november 2003 slog en solstorm ut satelliter i omloppsbana.

Citerat från SVT nyheter 

Men vad skulle ske om soleruptioner tusen gånger kraftigare än hittills kända skulle ske på vår sol likt de som sker på dubbelstjärnan  KIC9655129.

Det skulle bli katastrof och slå ut allt kanske hela mänskligheten på köpet. Risken är mycket liten att så skulle ske men inte omöjlig. Omöjligheter är endast det som inte tros kunna ske tills det sker.

Fotografier har nu tagits som visar var omfattande vattenflöden en gång fanns i västra Sahara.

Floder och grönska var en gång något  man inte trodde fanns i den torra Saharaöknen. Men nu har det bevisats inte bara att det var så utan var dessa floder och flöden gick genom Sahara ut till  Atlanten.

En grönskande yta som numera sedan lång tid är en torr, varm öken.  Det finns uttorkade sjöar och floder under sanden. Men i dessa säkert fröer från tider när vattnet forsade här. Troligen fröer vilka skulle kunna gro igen om väta nådde dem.

Det finns även stora sjöar långt under sanden med mycket gammalt vatten. Troligen kan liv av något slag finnas här.

Funderingarna blir om ex det är samma sak på Mars. Här har floder och sjöar en gång funnits. Men finns underjordiska hav kvar här? Troligen bör det finnas något kvar. Då är frågan om det i dessa skyddade underjordiska vattensamlingar på Mars finns liv?

Frågan är berättigad och svaret får vi kanske veta en gång i framtiden.

Ett nätformat område av smågalaxer sammanhållna av mörk materia existerar ca 11 miljarder ljusår från oss.

Området av detta nät av smågalaxer upptäcktes i början av december 2015 av Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array, ALMA en grupp av 66  radiotelekop i Chiles öken.

Galaxhopen verkar hållas samman av trådar av mörk materia enligt radioastronomerna.

Ett slags nät vilket förundrar upptäckarna och självfallet oss alla som är det minsta intresserade av universums mysterier. Det är ett som de uttalar det monstruöst stort område av smågalaxer sammanhållna av trådar av mörk materia.

En gång för länge sedan fanns det monstruöst begreppet använts igen av dessa astronomer av stora galaxer av monstruöst slag. dessa finns dock inte att se idag då det var i början av universums skapelse och dessa troligen idag har spritts ut i mindre kluster av galaxer. Men minigalaxhopen 11 miljarder ljusår bort finns kvar att skåda.

Det spännande med denna upptäckt är att mörk materia verkar hålla dessa galaxer i ett nät och det ger nya uppslag på vad universums är och hur det är uppbyggt. Nya teorier kommer därför säkert i framtiden om universums uppbyggnad hur det uppkom och om vad det kanske är.

Äntligen verkar mysteriet med de blänkande punkterna på Ceres vara löst.

Ceres  är den största asteroiden i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Ända sedan rymdsonden Dawn besökte närområdet runt Ceres och på nära håll fotograferade de starkt blänkande ytsegmenten på Ceres har frågan om vad de är förundrat mänskligheten.

Jag har haft mina funderingar på rhodium men som det ser ut nu är mysteriet löst. Upptäckten att vattenånga ibland kan ses stiga från yran på vissa platser ger bevis på att hårt sammanpressad is troligen finns under ytan.

Detta ska visa att en gång fanns vatten och salt på platsen vilket senare sjönk in i asteroiden. Att man kan undra hur vatten kan ha bildats eller blivit kvar på en så liten kropp där atmosfär och tungkraft är minimal är en annan fråga.

Men underökningar idag ger svaret att ytan fått kratrar från nedslag där dessa saltisavlagringar kommit fram till ytan och att det är dessa som ger de starka ljusreflexer vilka förundrat mänsklighetens fantasi sedan mars 2015.

Sannolikheten att dessa ca 130 ljusa fläckar på Ceres består av en typ av magnesiumsulfat kallat  hexahydrite är nu vad som gäller i forskarvärlden om nu inte nya överraskningar väntar i framtiden.