Venus kunde varit beboeligt Jorden inte.

Slumpen ska man idag inte tala om i förhållande till livet här på Jorden eller universums uppkomst. Det är bara en ursäkt för att säga att man inte förstår hur och varför saker hänger ihop eller blev till.

Inom kvantmekaniken talas det ännu om slump. Men även här som ovan handlar det om att man inte förstår bara att man accepterar att det händer saker som inte kan förutses med dagens kunskap.

Samma sak gäller Jordens uppkomst av liv. Hur uppstod livet och varför just på Jorden? Här omtalas slumpen igen. Varför på Jorden och inte på den livsfientliga Venus.

Venus är av samma storlek som Jorden men något gick helt snett här för liv. Nu diskuterar vissa att något litet annorlunda som hände då för långe sedan kunde hänt på annat vis både här och där och då hade Venus fått liv och Jorden inget.

Kanske så om man ser till slumpen. Men jag tror inte det. Det är ingen slump det är enklare än man försöker visa.

Jag anser det fanns en plan som omsattes i verkligheten. En plan som en gång sattes i gång och ännu fortsätter.  En plan har en början men även ett mål. Målet ser jag inte som fullgjort. Människan är en del av planens förverkligande en gång kanske våra efterföljande anar denna och kanske även upplever den. Om människan är en del av slutresultatet eller bara ett verktyg för  denna kan vi inte veta.

Trippelsolsystemet ger upptäckt planet årstider på halva millenium.

HD 131399Ab är en planet med otroligt långa årstider. Hade du fötts där för 550 år sedan hade du nu fått vara med om en årstidsväxling. Kanske från en vår till en sommar. En höst till vinter, vinter till vår  eller sommar till höst.

Många generationer skulle sedan leva under en enda årstid.  Denna planet med sina tre solar ligger ca 320 ljusår från oss i stjärnbilden Kentauren.

Det är en otroligt spännande värld om den nu inte är en omöjlig planet att kolonisera på grund av temperatur. Möjligheten att leva här om det skulle gå vore dock inte bara trevlig. 

550 års iskalla vintrar och likaledes heta långa somrar skulle inte vara helt lätta att leva under. Däremot kanske höst och vårperioderna skulle gå att leva under.

Men allt pekar på att det är en gasjätte. En ung sådan  enbart 16 miljoner år gammal att jämföra med Jordens 4,5 miljarder år.

Men kanske finns det månar runt denna bjässe där möjligheten till liv eller kolonisering finns. Troligen är detta möjligt på flera av ex Jupiters månar därför bör det finnas en mängd månar med dessa möjligheter även runt många av universums gasplaneter.

Mars månar Phobos och Deimos troddes vara infångade asteroider. Men det är fel teori.

Teorin fanns länge och men har nyligen reviderats.  Varför teorin inte kunde ses som säker var frågan om hur Mars skulle kunnat fånga in dessa relativt stora objekt och att de sedan fått sina banor runt Mars. En fråga ingen kunde ge ett bra  svar på.

Asteroider brukar störta ner på planeter eller rusa förbi.

Idag anses det istället att ett större objekt krockat med Mars, splittrats i två delar och gett upphov till de två oregelbundet formade månarna.

Jordens måne däremot  kom dock till genom att två kroppar kolliderade i tidernas begynnelse. Krocken gav upphov till Jorden och Månen. Men då var dessa kroppar halvflytande. Därför blev formerna på både Jorden och Månen rundformade. Mars månar är krocken mellan Mars och en större asteroid i ett senare skede. Det var två fastare kroppar därav splittrades den mindre i två oregelbundna kroppar idag kallade Phobos och Deimos.

  

Troligen ligger samma lösning bakom de 5 månar som finns runt Pluto då även dessa är oregelformade med undantag av Charon vilken kanske ska ses som en dvärgtvillingplanet till Pluto.

Däremot är det knappast lösningen för alla de månar vilka finns runt Jupiter, Neptunus, Uranus och Saturnus. Genom dessa gasplaneters storlek har dessa fångats in och aldrig krockat med gasjättarna. De som eventuellt gjort detta har försvunnit in i gasjättarna för alltid och utplånats.

Mängden av objekt  runt dessa gasplaneter  ex Jupiters 63 månar visar att detta är den mycket troliga sanningen för dessa gasplaneters måntäthet.

Hur många objekt som genom tiderna störtat in i Jupiter eller de andra gasplaneterna vet ingen. Men säkert är de många.

MRC 1138-262 i Spider Web Galaxy har en otroligt stark radiovågskälla och ett superstarkt svart hål. Men det fattas något!

Spider Web Galaxy är ett område  av  en hop galaxer.

I detta galaxområde  sker som i de flesta stjärnbildning i  centrum av de galaxer som ingår i gruppen.  Då brukar även tecken på vatten finnas i denna region. Men inte här. Inget tecken på att här kan finnas vatten finns.

Däremot finns tecken på vatten i utkanten av galaxen MRC 1138-262 . Ett område där detta tidigare inte funnits i andra galaxers utkanter. Flertalet områden i galaxhopen visar samma sak. Vatten i utkanten av galaxen. Men mest ses detta i MRC 1138-262 med sitt superstarka svarta hål.

Troligast är det gasmoln vi ser vatten i. Men att det finns här och inte i områden där stjärnbildningsmaterial finns är nytt. Troligen finns ett samband med att vatten försvinner i de centrala delarna där stjärnbildning sker på grund av det superstarka svarta hålet och radiokällan. 

Lika troligt är det att vatten då samlas i gasmolnen utanför galaxer och därifrån sedan kommer nära nybildade planeter och kanske det är  asteroider eller kometer som likväl planterat vatten på planeter vilka passerat dessa gasmoln. En idé som även finns för Jordens vattens uppkomst. Men då från gasmoln i Vintergatans centrum.

Kanske det inte är så mystiska saker som sker i Spider Web galaxy (obs detta  är mina privata funderingar) utan istället ny kunskap vi nu fått om stjärnors, planeters och livets uppkomst. Merparten av vatten vi upptäckt tidigare har kanske felplacerats på grund av mätningsfel. Genom bättre mätinstrument har vi nu upptäckt att vatten i första hand finns i större mängder i gasmoln utanför galaxens centrum inte i centrum.

Men som sagt det är mina tankar. Det kan även vara så att ovanstående är unikt för just det område vi sett ovan och förklaringen då troligast har ett för oss ännu okänt samband med radiokällan och det ovanligt starka svarta hålet.

MRC 1138-262 starka radiokälla och svarta hål verkar påverka hela galaxhopen då det gäller vatten och var detta finns.

Titan är en måne runt Saturnus med en storlek större än planeten Merkurius.

Titan hade kallats en planet om den haft en egen bana i vårt solsystem istället att som nu vara en måne till Saturnus.

Här flyter floder och finns sjöar. Inte av vatten utan av metan. Här regnar det men även regnet är metan i en atmosfär av nästan enbart kvävgas.  På Jorden har vi vattnets kretslopp på Titan är det metan som är kretsloppet.

Här finns en tät atmosfär vilken är svår att se igenom. Men tre sjöar har upptäckts på Titan vars största djup är ca 200 meter där 2 cm höga vågor sköljer kusterna.

Nu har en vätecyanid upptäckts i ytan på Titan en som man tror föregångare till livets aminosyror.

Experiment har tidigare gjorts i laboratorium för att försöka skapa byggstenar för liv med utgångspunkt från vätecyanid och dessa försök har gett positiva resultat.

Men detta ska inte tolkas  som att man visat på liv på Titan, däremot behövs mätningar på plats i framtiden för att lära mer om Titan.

Stjärnbildning utan material i överflöd tar tid. Överflödets tid är förbi.

I tidernas begynnelse bildades betydligt fler stjärnor än i dag. Idag är råmaterialet inte lika stort som det var den gången.

Stjärnor bildas av mindre eller större sten och damm, material vilket dras ihop av gravitationen när en stjärna eller planet bildas.

Ju mer material som fanns i universum desto snabbare gick processen. Idag finns inte lika mycket och därför är bildningstakten mindre.

Detta har ett forskningsprojekt  vid Cardiff universitet kommit fram till genom att använda Herschel space teleskope vilket  genom att se ut i det förflutna  genom det infraröda spektret  upptäckt att det tidigare bildades betydligt fler stjärnor under betydligt kortare tid än vad som sker numera.

Materialet för bildandet har minskat därför tar det längre tid att samla ihop material för den stjärnbildning som ännu sker.

Plutos besökare New Horizon har fått nytt uppdrag

Det var många upptäckter och överraskningar som mötte forskare när New Horizon för ett tag sedan besökte Pluto. Vi kommer alla som följde besöket komma ihåg  hur förundrade vi blev av alla nya rön. Ännu kommer bilder från den färden under lång tid att analyseras och säkert finns fler överraskningar.

New Horizon har sedan ett tag nu  lämnat Pluto och dess färd går vidare ut i Kuiperbältets asteroider och dvärgplaneter. Nu har astronomer bestämt vad New Horizon ska besöka därute. Diskussionerna om vad som skulle väljas bland allt som finns där och aldrig besökts tidigare har tagit tid. 

Många viljor har varit i omlopp.

Men nu är det bestämt. Målet blir 2014MU69. Ett objekt vilket ingen ens visste fanns den gången då New Horizons resa påbörjades till Pluto 2006.

Den 1 januari 2019 är det meningen att farkosten når detta objekt.

2014MU69 har enbart en diameter av 35.40 km. Vad som gör just detta objekt intressant och inte större objekt eller andra objekt av de ca 70 000 objekt av liknande slag där ute vet ingen utom NASA.

Varför ex inte besöka Eris en dvärgplanet av nästan Plutos storlek men ca en fjärdedel mer massiv med en egen måne eller andra större objekt än just detta lilla objekt?