Galaxhopen Messier 51 innehåller en galax NGC 5194 vars centrum innehåller ett mycket aktivt svart hål

26 miljoner ljusår från Jorden finns galaxhopen Messier 51 där en galax  namngiven NGC 5194 vars svarta hål i centrum avger en stor mängd  materia  ut i galaxen.

Troligen har aktiviteten kommit från en krock för länge sedan med galax NGC 5195 en mindre galax i närområdet.

Genom denna effekt där två galaxer med varsitt svart hål krockar kan troligen ha gett den effekt vi ser idag. Utslungande av röntgenstrålning och  mineral i galaxen.

Att detta bör ge effekter av mindre trevligt slag är  troligt. Detta i form av stora meteoritregn i planeters ytor och stark strålning vilket gör det svårt att tro på möjliga livsvänliga planeter i närområdet här.

Mycket starka magnetfält i en stjärna är mycket vanligt. Men det var inte länge sedan man ansåg tvärtom.

Nya mätmetoder har gett som resultat att mycket starka magnetfält är mycket vanligt i stjärnor.

Varför vet man inte. Som väl är tillhör inte vår sol denna kategori av solar med detta.

Resultaten tyder  på att det är stjärnor  vilka är något större än vår sol och uppåt som innehar detta fenomen.

Exempelvis har det visat sig att dessa stjärnor vilka enbart är något större än vår sol har magnetfält av styrkan 10 miljoner större än  Jorden.

Magnetfälten har en betydelse för en stjärnas utveckling och framtid. Men har även betydelse för om en planet i närheten är möjlig att hysa liv. starka magnetfält utan skydd runt en planet i form av skyddsbälten likt vi har  naturligt runt Jorden innebär omöjligheter att leva på denna planet om man jämför med de livsformer vi känner till.

Men även de bälten som finns runt Jorden skulle inte räckt om vår sol haft de magnetfält som nu upptäckts som vanliga i de flesta eller kanske alla stjärnors inre vilka är något större än vår sol.

Det finns mycket att ta hänsyn till om vi söker exoplaneter för liv eller möjligheter till liv.

Bilden ovan är från följande hemsida där magnetism i vardagen beskrivs.

En ny metod funnen för att mäta gravitationen på en avlägsen stjärna. Därmed luras man inte att tro att en viss exoplanet kan hysa livsmöjligheter

Uppfinningen är gjord på Wiens universitet och innebär att med en noggrannhet av 4% mäta hur stark gravitation är på en stjärnas  yta om vi kunde stå på denna.

Detta är viktigt för att inte få fel uppfattning av en  exoplanet i dess närhet.  Genom att mäta gravitationen på en stjärna kan man förstå dess storlek och inte missuppfatta denna. Därefter förstår man om en planet vilken ses ligga i rätt bana runt stjärnan enligt vår förståelse  av idag för livszon kan hysa liv som vi känner det från Jorden.

Misstaget är att tro detta utifrån en sols missuppfattade storlek. Vid en lite för stor storlek blir miljön runt stjärnan omöjlig för liv. Strålningen blir för stark.

Samma sak skulle skett här om solen varit större skulle Jorden varit en stenplanet med en temperatur där inget liv kunde finnas alternativt likt Venus en het planet med en atmosfär av giftigt slag som höll värmen kvar som ett otroligt växthus.

Därför är den metod som nu funnits en metod för att hitta exoplanter där liv kan finnas men även där vi  kan ha misstaget oss på grund av att vi ansett livszon där denna är omöjlig.

Om vi nu inte ska se livsmöjligheter med andra mått än med jordiska ögon. Men jag tvivlar på att vi ska detta. Allt verkar uppbyggt efter samma mall i vårt universum. Fantasins livsformer  får vi se oss om efter i eventuella andra universum i andra dimensioner av tid och rum.

Rum och tid är relativt nytt forskningsfält av rymden.

Först under senare tid i mänsklighetens vetenskapshistoria har tiden börjat bli intressant som en fjärde dimension.

Latitud, longitud, höjd eller som vi säger längd, bredd och djup är de tre dimensioner vi alla förstår. Vi lever i en tredimensionell verklighet till skillnad från den tecknade animationen vilken finns i en tvådimensionell värld.

Men något som tiden har vi inte sett som ytterligare en dimension att räkna med utan enbart något som kan räknas utifrån händelser som sker eller skett och därför kan katalogiseras som ett före och ett efter en viss händelse. Exempelvis i det större formatet före eller efter Kristus födelse.

Men nu har forskare börjat se andra samband med verkligheten och tiden. Vi ska lägga in denna när vi försöker förstå vad vi ser.

Läs gärna denna lite avancerade artikel som finns utefter denna länk av rymdforskning av idag.

Men detta är bara en liten del av vad en del  forskare anser. De med strängteorin som utgångspunkt. Här finns inte tre eller fyra dimensioner att ta hänsyn till utan; jag citerar här från nedanstående länk:

Huvudproblemet visar sig vara att universum inte alls har de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – utan 10 eller 11. Mer exakt har bosoniska strängteorier 26 dimensioner, medan supersträngar och M-teorier visar sig innehålla 10 eller 11 dimensioner. Slut citat.

Läs mer här om strängteorin från Wikipedia.

Bilden ovan kommer från denna länk där en bok som behandlar strängteorin presenteras. 

En spännande bild på vintergatan med en förgrund av brinnande stålull.

En varning är på sin plats gör inte detta om du inte har kunskap om stålulls brandfarlighet och aldrig inomhus för då har du om du har otur  inget hem efteråt.  Effekterna kan göras spännande men stor kunskap behövs för att använda detta material i fotografering eller filmning.

Bilden se denna länk är fantasieggande. I bakgrunden ses vintergatan.

Tänk er hur stor vår vintergata är där vi finns i en av spiralarmarnas sarmar.

Detta kanske ändå är tryggast för vår väld än att vara i centrala delarna.

I centrum finns ett svart hål miljarder gånger större än vår sol.

Diametern på Vintergatan är ca 120 000 ljusår.  Antal stjärnor (solar) är ca 400 miljarder. Tänk vad många planeter som finns om man ser ett tiotal runt varje sol.

Tänk även på att vår Vintergata är enbart en galax i universum där man anser att ca 1 biljon galaxer finns i det synliga fältet men säker många fler i det fält vi inte ser från Jorden eller rymden. Kanske oändligt antal ligger närmre sanningen.

Tänk även på den svindlande tanken som vissa forskare idag anser att universum enbart är ett universum i ett oändligt antal universum i tid och rum.

Frågan uppstår spontant då, vad är universum? Vad är människan? Finns ett slut eller en början? 

PÅ Mars nordpol finns en krater vilken har frostsprängningar i ett mönster likt nerverna i ett blad i förstoring. Se detta universala mönster.

Mönster är universella. Kristall liknande mönster kan ses i alla slag av förstoringar av levande material likt väl som i ickelevande. Snöflingor är ex unika ingen är den andra lik. Alla har underbara kristallmönster.

Torrsprickor i lermaterial spricker i liknande mönster överallt.

På Mars likväl som här. Se detta från Mars nordpol i en krater där.

Se detta lerlandskap  nedan från vår planet troligen förstorat och från en åker i Sverige.

Mönster är universella och inbyggda för att visas på ett speciellt vis i naturen. Men kan likväl vara unika som i fingeravtryck och snöflingor och troligen även i lera.

Ovanstående från Mars är dock ej lera utan frostfyllda sprickor men likheten är slående med lersprickor på Jorden och säkert även med sprickor på Jorden av snö och is.

Ju Längre från solen en planet ligger och desto större denna är desto fler månar finns runt planeten. Logiskt bör det vara så och ser även ut att vara så.

Storleken har betydelse likväl som avståndet. Detta gäller planeter i ett  solsystem om man önskar  förstå månarnas läge i detta.

Vår Jord har en måne men ju längre ut från solens bana desto fler månar har planeterna. Utanför oss finns Mars vilken har två månar. Jätteplaneterna med Jupiter som den största med 67 månar är störst och har därmed flest månar infångade runt sin kropp.

Saturnus vilken sedan kommer i storlek 62 månar. Därefter Uranus med 27 st. Neptunus med 14 och till slut dvärgplaneten Pluto med 4.

Ju större planet desto fler månar men även Pluto har fler än vår Jord. Fyra stycken mot vår enda. Utanför vår bana har Mars två.

Men innanför vår bana i riktning mot solen finns två planeter till Venus i storlek som Jorden men utan måne. Innanför dess bana finns Merkurius ej heller denna har en måne.

Säkert har avståndet till solen betydelse för om en planet kan behålla eller fånga in en måne eller asteroid. Att Jorden lyckats behålla sin måne är säkert ett gränsfall hade Jorden  funnits lite närmre solen hade det misslyckats och en drivande måne här hade  åkt  in i solen istället i tidernas början.

Så har troligen även skett med flertal månar. Vilket avstånd från solen som möjliggör fasthållande av en måne kan troligen matematiker räkna ut och har kanske så gjort redan. Jag vet inte. Men någonstans mellan Jorden och Venus går gränsen.

Som väl är fick vi en måne vi behöver denna. Mycket skulle stämma för att Jorden skulle hysa liv. Månen var en förutsättning. Dess dragningskraft för ebb och flod mm  är viktig. Läs något här om hur viktig månen är för oss på denna planet.