Mystisk händelse på Neptunus upptäckt av Hubble-teleskopet

Neptunus är den planet som ligger längst bort från vår sol utanför denna finns dvärgplaneten Pluto med flera dvärgplaneter och asteroider i Kuiperbältet och kanske den gäckande planet 9.

Men först till Jupiter. Den största planeten i vårt solsystem och liggande bortom Mars. Det är ca 200 år sedan en stor storm i Jupiters atmosfärskikt upptäcktes (kanske bättre uttryckt gasplanets skikt) och ännu idag sveper denna storm synlig som en stor röd fläck där.

På Neptunus blå gasskikt har Hubbleteleskopet i omgångar med sina känsliga instrument upptäckt stormar även här. Första gången var det  dock Voyager 2 som upptäckte en storm under 1980-talet och ytterligare två upptäcktes därefter  under 1990-talet av Hubble-teleskopet . Därefter ytterligare en 2015 av samma teleskop.

De två första upptäckternas stormar är nu borta de höll i sig några år och avtog sedan. Den senaste är just nu i avtagande.

Hur dessa virvelstormar kan uppstå och varför de avtar är en gåta. Det är endast Voyager 2 och Hubbleteleskopet som lyckats se dessa svårfångade virvelstormar.

Rörelser vid Neptunus poler inklusive vår sols påverkan kan vara en förklaring som eventuellt kan förstås teoretiskt. Men inget är säkert. Vidare forskning behövs. Till dess får vi se det som en ännu olöst gåta av vad som orsakar dessa virvelstormar och varför de uppstår just då och där, de gör detta.

Vilka processer som ligger bakom är vad som önskas lösas i förståelsen av vårt solsystem och då i detta fall Neptunus stormbildningar.

Kanske vi kan förstå bättre om vi ser på hur väder eller virvelstormar uppstår på Jorden. Jag misstänker att principerna och förklaringarna kan vara likvärdiga.

Bilden är på Neptunus.

Frågan har ställts om de mystiska kristaller som ses på Mars är rester från forntida sjöar.

Kristalliknade, knölformade, någon centimeter stora mörka objekt finns på en ås på Mars och har upptäckts av en marsbil. Gipsliknande kristaller liknande de som finns i uttorkade sjöars bottenskikt på Jorden.

Misstanken att det även på Mars är rester av uttorkade sjöar blir därför inte så konstigt.

Platsen de hittats på är Gale Crater. Här ses även sediment och järnutfällningar.

Då vi vet att atmosfär har funnits här men troligen försvunnit efterhand på grund av den låga gravitationen och att vatten finns vid polerna är det knappast riskfullt att påstå att det verkligen är resterna av en uttorkad sjö vi ser.

Bilden är från Gale crater och är från NASA.

Nya rön om Jupiters måne Europa där liv antas kunna finnas

Europa är den fjärde största månen runt Jupiter. En helt istäckt måne där man ser sprickor över hela ytan och där man antar det ska finnas ett hav under isens yta.

Liv kan mycket väl finnas i detta vatten. Därför är denna måne högintressant att utforska under ytan.

Nya rön visar dock på svårigheter vid en framtida landning. Isytan verkar mycket porös och har jämförts med jordisk kvicksand i hållbarhet för en landande kropp.

Mineral av is mindre tät än nyfallen snö har enligt nyare forskning visat sig vara den yta vi ser härifrån. I så fall skulle en landare sjunka rätt ner i det underliggande havet när ytan passerats.

Då planer på en landning på Europa planeras till 2020-talet måste nu ingenjörer fundera ut hur en landning ska se ut så den inte blir en ren katastrof. Kanske en farkost som flyter på denna ytstruktur är svaret.

Det finns dock andra forskare som tvivlar på dessa nya rön om en långt ifrån fast yta. Men så länge vi inte varit där vet vi inte vem som har rätt. Idag verkar dock forskningsresultat visa på en mycket lös och porös yta vilket då ger stora bekymmer för konstruktionen av en landare på en yta av detta slag.

 Bilden är från NASA på månen Europa

En sedan 120 000 år tillbaks dold undervattensvärld har öppnats och ska nu undersökas.

En miljard ton stort isberg har brutit sig loss vid Antarktis. Ett isberg vilket under sig har en vattenvärld som nu kan ses men varit stängd från omgivningen i 120 000 år.

Så länge sedan är det sedan denna vattenvärld under detta berg av is stängdes in.

Nu kan forskare undersöka vad som finns i denna unika miljö och vad som utvecklats där  utan påverkan från omgivningen under alla dessa år.

Det är ett unikt och spännande ekosystem som finns här och vad som kan hittas eller ha utvecklats här får framtida forskare beskriva.

Men tiden är knapp då påverkan utifrån öppna havet nu kan förstöra denna unika miljö. Det kan även finnas levande former av nya okända arter av växtlighet eller djurliv där som kan påverka det öppna havets ekosystem.

Ingen vet idag.

Bilden visar iceberg –A68 vilket här bryter sig loss och vilket inlägget ovan handlar om, brytningen från Antarktis skedde i juli 2017.

Ny idé till byggnadsmaterial vilken kan användas på månar och planeter vid kolonisering för att bespara tunga transporter från Jorden.

Vi har länge nu murat upp hus med cement och byggnader av betong är allt vanligare i våra dagar. Men att transportera upp så tungt material för att tillverka dessa byggmaterial i rymden vid kolonisering är både dyrt och energikrävande.

Därför har idén att byta ut kalkstenen med en viss del mycket finfördelad vulkaniskt material på plats både där och på Jorden av besparingsskäl och för bättre hållfasthet tänkts som en metod som ger hållfastare cement och betong. Ca 30 % av blandningen kan bestå av denna blandning av vulkaniskt material.

Det är därför inte bara för att få användning  av dessa mineral utan en byggnad blir även hållfastare när de används.

Inte bara jordiska byggnader kan få användning av detta utan även vid kolonisering av månar och planeter därute kan vulkaniskt material användas till hållbara och billigare byggnadsmaterial

Kalksten finns inte överallt därute för inblandning till cement eller betong utan måste om det ska användas komma med farkoster från jorden. Att då kunna byta ut detta till 30 % med på platsen redan befintligt vulkanavfall får transporter att minska från Jorden.

Vulkaner som sprutar (eller sprutat ut materia) finns på många platser ex på vår måne och månen Titan vilkens vulkaner även sprutar vatten. Men kalksten är mer ovanligt däruppe jag kan inte säga någon plats där det finns. Vatten däremot är vanligt och finns på många platser.

Bilden är på Mars största vulkan Olympus Mons

Månen överraskar om sitt förflutna. Det fanns en tid som förundrar oss idag.

Under Apolloprogrammen på 1970-talet samlades in sten från månen. Sten som ännu idag analyseras med allt mer avancerade instrument och ger nya upplysningar om månen.

Månstenarna visade på ett innehåll av väte, koloxid, syre, svavel och andra flyktiga ämnen.

Forskare kartlade därefter de lavatäckta slätterna på månen och beräknade sedan hur mycket gas av ovanstående som en gång följt på den livliga vulkaniska aktiviteten till ytan. Resultatet blev tillräckligt för att bilda en atmosfär. 

I dag finns rester av denna atmosfär som is runt de  mörka områdena vid polerna.

Det var för 4,1 och 3,8 miljarder år sedan månen fick  atmosfär. Det var då solsystemet träffades av mängder av kometer och asteroider och månen reagerade med en serie vulkanutbrott.

Atmosfären förtunnades och försvann kontinuerligt innan den helt försvann.

Men under ca 70 miljoner år fanns en atmosfär på månen. Om den var tät nog för liv är osäkert. Att sedan månens inre hade så mycket gas att det under en så lång tid kunnat släppa fram nya flyktiga ämnen hela tiden är förunderligt anser jag.

Men alla beräkningar visar att så skedde.  Men atmosfärens täthet var knappast så tät att liv under den tiden kunde uppstå och bevaras eller kunde det detta? Ingen kan svara på det.

Däremot är resterna vid polerna av is en stor fördel att använda och återanvända vid framtida kolonisering av månen. Vatten då i första hand.

Buzz Aldin på månen den 20 juli 1969 andra människan på månen vid första landningen efter färden med apollo 11 Första människan var Neil Armstrong några minuter tidigare i farkosten ovanför och väntande på sina kamraters uppfärd igen satt Michael Collins.

Tidskristaller är intressanta och spännande objekt

Tidskristaller ändrar form över tid har sin egen rytm och är otroligt snabba. De ses som möjliga att använda i datorer för att få dem än snabbare om man kan tämja dem till detta.

Deras form beror på vilken tid som existerar just nu. Var tionde sekund ändrar kristallen sin form från äggformad till rund. Den är därför fyrdimensionerad. Höjd, bredd, djup och tid. Normala material inklusive människan har de tre första dimensionerna vi lever i en värld av tre dimensioner där tid inte är annat än en beräkningsdel av rörelse och händelsekedja. Klocktid. Men tidskristaller ändras i tid hela tiden. De är även tid.

Tidskristaller ska inte kunna existera enligt den kunskap vi har om naturlagar men likväl gör de bevisat detta. De är en annan form av materia än vi tidigare känt till.

Genombrottet från idén om dess existens kommer från nobelpristagaren Frank Wilzcek efter ytterligare forskning av två andra forskare 2015 vid Princeton University i USA.

 Dessa bevisade hur de ”omöjliga” kristallerna i teorin kunde existera och rörde sig i fasta tidsintervall. Det avgörande i den nya idén från dessa var att atomerna inte skulle röra sig helt på egen hand, då det strider mot fysikens lagar. Inte heller av yttre påverkan, utan i stället få varandra att röra sig.

2017 lyckades därefter forskare skapa de första tidskristallerna efter denna teori.  Detta lyckokast vilket i framtiden kan få kvantdatorer att bli än mer supersnabba om kristallerna kan användas och tämjas i människans tjänst.

Det lyckade experiment visar även att det i universum kan finnas många skilda slag av tidskristaller med skilda möjligheter att använda. Kanske de i vissa fall kan användas till supersnabba farkoster eller andra idag svårt uttänkta men möjliga idéer vilka ännu inte tänkts ut eller varit möjliga att fundera över.

Bild en omöjlighet (men kanske ändå möjlighet)  likt tidskristallerna i detta fall en fantasi om tidsmaskin kanske med drivkraft av tidskristaller av något slag