Gränsen mellan Jordens yttersta atmosfär och rymden är numera ca 2 mil kortare. Innebär i värsta fall krigsrisk.

Gränsdragningar är svårt. Vad ska man utgå från eller till.

De olika skikten av atmosfären sträcker sig enligt gängse regler 10 mil upp från havsytan. Upptill denna nivå är ett lands territorium därefter är det internationell rymd.

Men nya mätningar och forskning säger att detta inte stämmer utan rymden ska definieras redan från 8 mils höjd.  

Nu undrar säkert en del vad det har för betydelse om gränsen mellan jorden och rymden är 20 % mindre om det inte gör att vi får det sämre här på Jorden. Den har ju i så fall alltid haft denna gräns om nu inget har minskat denna av någon anledning som känns hotande. Men inget visar på detta.

 Problemet är istället att det måste accepteras av alla stater för att det i framtiden inte ska ske politiska eller territoriella  schismer. 

Luftrummet för en stat sträcker sig uppåt dit rymden tar vid utanför detta får inte militära vapensystem finnas. Om ex en satellit finns i luftrummet som en stat äger är det ok eller om den är fredlig i internationell rymd är det även ok. Men skulle den vara av militär art och finnas i den internationella rymden är det ett brott och en provokation. Militära farkoster kan ses som krigshot.

Förändringar av nuvarande regler skulle fodra förhandlingar av skilda slag och nya schismer stater emellan. Se bara hur klimatavtalen sluts och upplöses och förhandlas om. Därför anses att dessa nya rön knappast kommer att uppmärksammas mer än som en rapport och de regler som idag gäller mellan stater och i rymden förblir som de är.

Något som däremot  behöver förhandlas om är nedskräpningen av rymden i Jordens närområde.

Det finns minst två planeter därute med en täthet lik sockervadd.

I närheten vid Stjärnbilden Lyran finns den unga stjärnan Kepler 51 på ett avstånd av ca 1400 ljusår från oss.

Omkring denna stjärna finns de nybildade planeterna Kepler 51b-d. Den upptäckt vi här ska se på är dock enbart om Kepler51b och d. A ska ses som moderstjärnan.

De två planeterna Kepler51 b och d kretsar kring en ung stjärna. Kepler 51 är endast ca 500 miljoner år gammal och lika unga är planeterna världar nästan lika stora som gasjättarna runt vår sol. Deras vikt Kepler51 b och d är dock  mindre än 10 gånger Jordens massa.

Deras upptäckt gjordes av NASA: s Kepler Space Telescope. Det som förvånar är att de har en massa (densitet) som kan jämföras med sockervadd. Inte så trevligt att landa i.

Teleskopet fann  att den uppsvällda atmosfären på planeterna troligtvis innehöll ett töcken som sträcker sig högt över deras yta. Detta gör att de klassificeras som mycket sällsynta. Inga planeter har utöver dessa hittats tidigare med lika låg densitet, sade Jessica Roberts på 232:a halvårsmötet mötet för American Astronomical Society i Denver. 

Alla tre planeterna även Kepler 51c har en utbuktande atmosfär men denna har inte ingått i studien. Planeterna upptäcktes första gången 2011.

I vårt solsystem är enbart en måne av någon likhet med dessa planeter. Saturnus måne Titan vilken har en atmosfär mest bestående av kväve.

Kepler-51b har en massa dubbelt så stor som jorden och en radie som är ungefär sju gånger större. Den kretsar kring sin sol med ett varv per 45 dagar.

Kepler 51d har en omloppstid runt solen på 130 dagar och dess storlek är ca 7,5 gånger Jordens med en radie som är nästan tio gånger större än Jordens. 

Det tredje syskonet, Kepler - 51c, tar 85 dagar att resa runt stjärnan och är ungefär fyra gånger radien av jorden.

Läs mer här om teorin om varför denna låga densitet finns här och troligen även på andra unga exoplaneter i universum. 

Bild på Keplerteleskopet vilket använts i denna undersökning tillsammans med Hubbleteleskopet. OBS: Keplerteleskopet  börjar nu bli gammalt och dess batterier tros lägga av inom några månader nu. Den har snart gjort sitt däruppe i jakten på livsdugliga exoplaneter.  

I juli bekräftades upptäckten av en stor sjö under Mars Yta.

Enbart ca en mil under ytan i området vid Sydpolens is på Mars finns en reservoar av  saltvatten. Denna sjö upptäcktes  genom radarsignaler från Farkosten Mars  Express vilken kretsat runt Mars sedan 2003  och bekräftas nu genom datainsamling och analys av dessa.

Troligen är det en issörja då temperaturen ligger under -55C på ytan.

Sjön är ca 20 km bred som mest men troligen inte mer än ca en meter djup. Denna upptäckt är den senaste av indicier som antyder att vatten inte var endast närvarande på Mars i ett tidigare skede utan fortfarande finns på vissa platser.

Resultaten av existensen av denna sjö skulle om bekräftas av framtida observationer vara den viktigaste upptäckten av flytande vatten på Mars hittills och då platsen för att söka liv i.

Men det måste göras av människor på plats en gång med utrustning för att komma ner till vattnet för provtagningar och analyser. Den som lever får se om nu inget händer på Jorden vilket omöjliggör framtida rymdprojekt.

Två instrument varav ett nytt för att söka efter liv därute i universum

Antalet grupper som aktivt bedriver sökandet efter tecken på intelligent liv utanför jorden har ökat betydligt under senare år. En organisation som bedriver bland annat detta för NASA:s räkning är SETI. Där bland annat en programvara finns för allmänheten att ladda ner för att hjälpa forskare att söka signaler av skilda slag från okända källor med hjälp av sin egen dator. Men mycket annat ingår i detta projekt bland annat Keplerteleskopet.

Man söker radiosignaler och optiska signaler i första hand.

Idag finns även ett nytt verktyg kallat Rio.

Rio är ett verktyg för att tolka betydelsen av en signal. För detta ändamål används en skala där betydelsen klassificeras efter vilken konsekvens eller betydelse en signal kan ha och om denna eventuellt kan komma från en intelligens därute. Skalan är tiogradig. 

Sökningar efter ljus och ljudsignaler har pågått i ca 50 år utan resultat. Men troligen kommer vi aldrig att ge upp sökandet det finns oräkneliga platser att avsöka och nya metoder kommer säkert som resulterar i att  allt måste göras om igen.

Men hoppfullt är det inte anser jag. Men hoppet är det sista som lämnar nyfikna astronomer och säkert mänskligheten också

En av de intressantaste månarna är Europa men vi kan missa ev livsformer där även när vi söker efter det på plats.

Det kommer under 2020-talet att sändas en sond till en av de intressantaste platserna i vårt solsystem i sökandet efter liv. Jupiters istäckta måne Europa.

Is under vilket vatten uppvärmt av vulkanism finns och vilket kan ha en temperatur vilket gör att liv kan finnas där.

Knappast i högre form men enklare livsformer.

Prover i detta vatten är målet för den sond som kommer dit under nästa decennium om planerna håller. Det gäller då att ta prover på isen men även komma under isens täcke för provtagning.

Livsformer kan finnas bara några cm ner i vattnet men risken finns att man måste gå djupt ner för att finna det. Ner till botten då det kan finnas enbart där (om det finns) och kanske enbart på några platser. Det blir då ett lotteri eller slumpartat om vi finner det eller inte (om det finns).

Detta kan göra att det är slumpen som avgör om vi borrar och tar prover på rätt plats. Om inte missar vi det liv som kan finnas.

Det är därför möjligt att det liv som kan finnas inte hittas vid en undersökning på plats. Slump, tur och beräkningar av trolig plats är därför viktigt vid att bestämma var prover ska tas. Men likväl kan allt få det att bli fel plats på fel tidpunkt och vi därmed inte hittar det som söks och finns om det existerar.

Bilden är på månen Europa och dess istäckta ytan med alla dess issprickor.

Månen kan under en tid ha varit beboelig och liv kunnat existera.

Mycket talar för att månen

både haft flytande vatten och en tät atmosfär under miljoner år. Det antas även att månens yta då var under en tid  beboelig för liv och  innehöll de byggstenar som krävs för liv. Men om livet någonsin uppstod på månen eller kom dit någon annanstans från är ytterst spekulativt.

För att få reda på mer om detta måste stora grundliga undersökningar en gång göras på plats. Men laboratorieundersökningar där månmiljön kopierats visar att det var möjligt för liv där under den tid det handlar om. Obs den tiden är inte nutid utan  ca 3 miljarder bakåt i tiden och under denna tidsrymd några miljoner år av denna.

En tid vilken även fanns på Mars

enligt de beräkningar man gjort. Så även där kan livsmiljöer ha kunnat funnits under en begränsad tid för miljarder år sedan.

Studier hittills av vulkaniskt material från månen visar även att det kan finnas mycket vatten kvar under ytan vid polerna.

Den atmosfär vilken en gång fanns kan ha haft sitt ursprung från vulkangaser. En atmosfär av en tjocklek lika stor som vatten vilket fått den att bli kvar på ytan i miljoner år fastän tyngdkraften är så svag på månen. Samma sak anses kunna ha skett på Mars. Oceaner av djup upp till 1 km kan ha funnits på Mars o månen.

Erosion och minskad vulkanism har dock efterhand minskat påfyllning av atmosfären och vattnet och den låga tyngdkraften har då inte kunnat hålla kvar atmosfär och vatten utan detta har försvunnit ut i rymden efterhand. Men något av vattnet har troligen även sipprat ner i berggrunden. Det är detta vi letar efter idag vid månens poler och under Mars där händelseförloppet troligen varit detsamma.

Nog blir det spännande den dag vi får möjlighet att grundligt undersöka båda objekten i jakten på spår av livsformer som kan ha funnits troligen i form av mycket enkelt sådant för miljarder år sedan. Den dagen får vi bekräftelse på om vi haft rätt eller fel i våra antaganden.

Sedna dvärgplaneten vilken verkar komma från samma nebulosa som vår sol

Sedna är en dvärgplanet vilken finns  Kuiperbältet, 13 miljarder kilometer från jorden. Det innebär ca 3 gånger så långt bort som Neptunus finns från oss.  Där ute finns även kända kometer som befinner sig längre bort än Sedna, men de är för svaga för att kunna observeras. Det tar ungefär 10 800 år för Sedna att kretsa ett varv kring solen.

Sedna har en mycket avlång omloppsbana runt solen. Den troligaste förklaringen till detta är att Sedna en gång blivit störd av en stjärna som passerade i dess närområde. En av de stjärnor vilka bildades av samma kollapsande nebulosa som vår sol.

Denna förklaring är troligast av ett antal andra som teoretiserats fram.

Sedna är det mest avlägsna objektet i solsystemet som kunnat observeras.

Den är det fjärde största objekt man funnit ute i Kuiperbältet efter Eris, Pluto samt Makemake. Dess temperatur överstiger aldrig -250C.

Observationer vilka gjorts från ESO i Chile  visar även att Sedna är ett av de rödaste objekten i solsystemet nästan lika röd som Mars. Det gör att det troligen har samma slag av ytmaterial som Mars.

Teorin om en passerande stjärna vilken stört Sedna har i ett nytt arbete än mer visat sig sann. Se medföljande länk om detta arbete. Därför kan vi nog lämna tidigare teorier om Sednas mystiska bana som förklarad.

Mycket finns ännu att upptäcka och gränsen mellan dvärgplanet och planet diskuteras åter. Tidigare var Pluto kvalificerad som en planet men har nu blivit klassificerad som dvärgplanet. Men  gränsen ska dras diskuteras vidare så kanske Pluto snart blir en planet igen. Vi har ju även månar som är större än planeten Merkurius ex Ganymedes runt Jupiter. Men de blir säkert fortsatt kvalificerade som månar då de kretsar runt en redan kvalificerad planet.

Sista ordet är knappast sagt. En dag får kanske Pluto åter planetstatus. Likt Eris även borde få vilken även denna är en dvärgplanet snäppet större än Pluto.

Bilden är en konstnärs bild av Sedna.