En Dvärgstjärna håller just nu på att förstöra en planet i jungfruns stjärnbild. Vi kan se det nu men det är många ljusår sedan detta var i full gång. Resultatet idag vet vi inte.

En vit dvärgstjärna har fångat in en planet och söndrar denna just nu bit för bit i rymden. Den har fångade planeten kretsar runt stjärnan på ett avstånd av det dubbla mot vi har till vår måne.

Dvärgstjärnan består av något så ovanligt för vita dvärgar som tungmetaller.  Vad man tidigare visste var att de vita dvärgarna vilka är sista fasen av en stjärnas liv har  metaller av detta slag vilka sjunker ner i stjärnan och blir i osynliga för spektralanalys.

Men så inte här. Kanske är det metaller från planeten den sönderslår.

För en science fictionfantast kan tolkningen bli att dvärgen är en dödsstjärna styrd för att fånga in planeten i ett galaktiskt krig där en makt förstör fiendeplaneten.

Men det är nog att ta fantisera för mycket efter vad vi idag vet om universums tomhet.  Något ovanligt pågår i varje fall. 570 ljusår från oss i stjärnbilden Jungfrun.

Kanske vi ska säga att något pågick för 570 år sedan vad resultatet blev till i vår  nutid vet vi inte.

Vid 06.00 tiden den 13 nov träffades Jorden av skrot från Apolloprogrammet.

Var och hur det gick vet vi kanske nu. Men tanken far till hur mycket skrot det kan finnas från människans rymdprogram och vad delar av detta kan ställa till med både för satelliter som är uppe nu men även för flygplan och människor på Jorden.

Risken att få en bit på sig är liten men säkert högre än att få en meteor på sig.

Ingen tänkte på denna risk när rymdprogrammen startade. Idag finns risken där och den ökar.

Det kan vara i Spanien skrotet kom. Här har kommit en del senaste tiden.

Det som sänds upp i omloppsbanor runt Jorden kommer nästan alltid förr eller senare ner på Jorden igen om det inte brinner upp i atmosfären på vägen ner.

Nedskräpning av rymdens närområde bör snart tas på allvar och läggas in som plan att undvika vid alla uppskjutningar. Kanske det finns självförstörande mekanismer som kan byggas in i raketsteg etc som nu släpps lösa vind för våg där uppe.

Tips på en ny sida från NASA. Dagens bilder på Jorden från rymden. Tipsar även på dagens bild på rymden vilken funnits i många år nu.

NASA har numera en sida som dagligen visar en ny bild på Jorden  se denna länk tagen från rymden och Deep Space Climate Observatory (DSCOVR) dagligen läggs härifrån ett tiotal nya bilder upp. På länken nedan.

Tidigare har de funnits och finns fortfarande möjlighet att se dagens bild på rymden. Se denna länk

Livet började betydligt tidigare på Jorden än vad man tidigare trott.

Live tpå Jorden började ca 300 miljoner år tidigare än man trott  tidigare. Jorden bildades för ca 4,6 miljarder år sedan och redan för ca 4,1 miljarder år sedan fanns det liv.

I kosmiska mått är det mycket snabbt och tyder på att livets började nästintill omedelbart efter att Jorden fått sin form och avsvalnat.

För min del anser jag att det tyder på en skapelse inte på en slump att liv uppstod. Inte på evolution utan enbart på en början av en evolution vilken i sig var en skapelse. Liv skapades och i denna skapelse fanns  evolutionen.   

Livet var enkla livsformer i början men snart hade skapelsen vilken i sig innehöll fröet till evolution (fortsatt skapande av nya livsformer) vilket därefter  skapat nya och mer komplexa livsformer. Med tiden skapades människan utifrån detta.

Det är min tro.

Tidigare trodde man att Jordens början var en kokande  magma men inget visar att så varit fallet. Den var torrare och stenigare än vi tidigare trott. 

Mycket vanligare än man trott med magnetfält och kosmisk strålning över och under spiralgalaxer.

Länge har man vetat att  kosmisk strålning och magnetfält kan ses hos spiralgalaxer på dess undre och övre sida. Men att det var så vanligt  som man nu förstår visste eller trodde man inte.

Kanske ska man se det som onormalt om inte detta finns på galaxers under- och översidor?

Genom en ny metod för att söka detta har konstruerats. Denna metod söker  halosken efter ovanstående och resultatet är att detta sken visar på ovanstående fenomen på alla galaxer man hittills undersökt.

Självfallet olika starkt därav problemet tidigare att ha upptäckt att det var så vanligt.

Nya upptäckter och pusselbitar hittas i allt snabbare takt numera och nya teorier måste till oftare än tidigare för att försöka förstå vårt universum och vår verklighet.

Hur allt kom till och vad vi och verkligheten är och varifrån allt kom.

Mönstrad yta och tusentals mindre gropar pryder Plutos yta se nytagna bilder.

Plutos isiga och dammiga  yta är full av små gropar. Ytan ser kopparärrig ut. Vad som pepprat ytan är okänt men kan ha varit stenar genom  årmiljarder. Eftersom inga större händelser sker på Pluto inget liv finns och inget väder existerar kan kopparärrigheten därför kommit till under en mycket lång tidsperiod.

Ytan av damm  kan vara rester av pulveriserat stendamm efter nedslagen.  Men däremot är förklaringen mindre trolig på isen. Här verkar det  istället vara något så kallad bågnad  som är anledningen till groparna.

Samma fenomen kan ses på Jorden vid stark kyla.

Bågnad, is med svagt skålformad yta, mellan sprickor på cirka 10 meteras avstånd. Bildas på tjocka isar vid kallt väder. Kylan får isens ovansida att dra ihop sig och bilda svaga skålar mellan tydliga sprickor. Bågnad är ett gott tecken på att isen är tjock.

Solvinden är varmare vid Jorden än man kan förvänta sig utifrån solens corona.

Vi behöver värmen på Jorden från solvinden. Men varför är solvinden vid mötet med Jordens yta ca 70 gånger högre än vad man kan förvänta sig efter coronans solvind genom det kalla mörka universum på vägen hit. Den borde  avsvalnats.

Coronan runt solen är solens atmosfär. Hela tiden försvinner en bit från solen med solvinden ut i rymden och det är från denna vind vi får värme till Jorden. Men rymden är iskall ovanför Jorden.  Förklaringen är att vår atmosfär magasinerar och förökar den värmestrålning solen skickar hit.

Problemet är hur den kan vara så hög eller att vi kan få den värme vi behöver fast avsvalningen varit stor  på vägen hit.

Varför är strålningen så stark när den når Jorden? Solvinden  består av plasma bestående av elektroner  och protoner och en del tyngre partiklar utöver det drar den med sig solens elektronfält vilket ger upphov till det interplanetära magnetfältet.

Något som visar på solvindens existens är kometer vars svans blir dubbel närmre solen. Den normalt sedda stoftsvansen bestående av is och materia får sällskap av en plasma svans  bestående av laddade partiklar från solvinden.

Genom att studera denna plasmasvans hoppas forskare lära mer och förstå mer av solvinden.