Ruttna ägg doftar det runt en av planeterna i vårt solsystem. Obs: inte runt Jorden.

Ingen kommer någonsin att behöva känna doften av starkt ruttnande ägg kommen ur svavelväte här då omgivningen är en plats där temperaturen ligger på -200 C.

Utöver det finns ingen yta i området utan det är i atmosfären denna odör finns.

Planeten där denna odör finns är den sjunde planeten i vårt solsystem. Uranus.

Upptäckten att det förhåller sig så är gjort från  Hawaii's Gemini North teleskop. 

Läs gärna mer om Uranus här vi vet idag en hel del om denna planet numera. 

Superjordar kan vara som fängelser för de eventuella levande varelser som finns där.

Kepler-69c är en planet vilken finns som en av planeterna omkring Kepler 69 en sol något mindre än vår sol i riktning mot stjärnbilden Svanen. Här finns två planeter varav en ligger i den beboeliga zonen runt sin sol.  Kepler 69-c en planet ca 70 % större än Jorden och har därför fått namnet superjord på grund av sin storlek.

  Här kan finnas intelligent liv likt det kan finnas på andra planeter som finns på rätt avstånd från sin sol. Men inget bevisar det.

Vad som är intressant är att planeter med denna storlek och större kan vara som fängelser för innevånarna. Detta då en resa från planeten inte kan göras utan en försvarlig mängd energilast om de ska resa upp i  rymden.

En apolloraket från Kepler-89-c skulle behöva en energilast (raketbränsle) av 440 000 ton där 400 000 ton skulle behöva vara raketbränsle för att kunna slita sig från planetens dragningskraft.

Detta låter otroligt. Men vi ska ha i åtanke att det kan finnas andra sätt att driva raketer än våra jordiska. Kanske det kan finnas sätt att upphäva dragningskraften och därmed gravitation och den vägen enkelt lyfta. Ingen vet om någon intelligens lyckats med det därute eller om vi själva en gång lyckas hitta den lösningen.

Men som vi ser det med den kunskap vi har idag är superjordars innevånare nästan säkert bundna på sina ytor däruppe.

Bilden är på stjärnbilden Svanen där ovanstående solsystem finns.

Venus omänskliga miljö kan i framtiden även bli Jordens miljö.

Venus har inte alltid varit så livsovänlig som den är idag. Något hände en gång med denna planet vilken annars hade varit en perfekt planet att kolonisera. Venus storlek är även  nästintill lika som Jorden.

Men nu är den istället het med en livsfarlig atmosfär där svavelsyramoln svävar fram och svavelregn faller mot en yta av röda heta slätter där temperaturen ligger på ca 500C.

En gång kan Venus ha varit en beboelig planet för liv där oceaner av vatten svept på dess yta. Men om detta möjligen skedde innan allt kollapsade vet vi inte.

En global uppvärmning skedde och att vatten fanns på dess yta så mycket tror vi oss veta (men inte vad som sedan hände) Risken är säkert inte försumbar att samma elände kan drabba vår planet.

En dag kan Jorden bli den tvillingplanet som den kunde blivit med Venus av allehanda liv om inte något gått fel på Venus. 

Men nu som en het tvillingplanet med svavelsyramoln och hetta av hemskt slag. Kanske den globala uppvärmningen är startskottet för en skenande atmosfär och tiden då vi blir en venuslik planet inte ligger så långt fram i tiden.

Bilden är på Venus yta.

Korta svampmolnspuffar från neutronstjärnor. Varför detta puffande?

Energirika utbrott från neutronstjärnor

där svampliknande moln (obs nedanstående är ett från Jorden troligen kärnvapenprov)

stiger till 15 – 150 km i höjd har upptäckts och studeras numera.

Dessa svampmoln har stora likheter med kärnvapenexplosioner men ska inte förväxlas med sådana.

Istället är de snabba och ljusstarka explosioner vilka snart bleknar bort igen.

Numera kan mätningar av dessa ofta enbart en timme långa händelser mätas. Det går att mäta den ungefärliga storleken av molnet och dess temperaturer.

Det är enorma mängder energi som kommer från dessa svampmoln. En sak få vet är att ännu är neutronstjärnors storlek enbart beräkningar. Det finns inga mätinstrument som kan visa en neutronstjärnas exakta storlek då avståndet till dem är för stort.

Allt kan vi ännu inte mäta men mer kunskap om partikelfysik kanske är lösningen för än mer kunskap om neutronstjärnornas mysterier. Varför dessa svampmoln uppstår är ännu inte helt förstått. Inte heller varför de uppstår utan förvarning och är så korta tidsmässigt.

Det finns mycket vi inte vet eller förstår om vår verklighet varken vad vi människor är och varför Jorden finns eller universum kom till.

Saturnus kan vara anledning till de möjligen beboeliga månarna runt Jupiter

Jupiters fyra största månar, Io med sin relativt unga yta där vulkankratrar och vulkaner sänder upp varmare lava än på Jorden bestående av järn och nickel och där lava troligen flyter på ytan.

Europa, Ganymedes och Callisto den näst största av månarna runt Jupiter och vars yta består av 40 % is och 60 % sten och järn Bild nedan Callisto

är också kända som de Galileiska månarna då de är uppkallade efter Galileo Galilei vilken upptäckte dem 1610.

Alla fyra är större än Pluto. Ganymedes är en stenig kraterfylld måne se nedanstående bild 

är även den största månen i solsystemet, större än planeten Merkurius.

 Forskare föreslår nu att de Galileiska månarna kan ha bildats genom påverkan från Saturnus den planet som ligger bortanför Jupiter. Materialet till månarna kan ha kommit därifrån.

Forskning visar att Saturnus kärna kan ha  bildats inom denna reservoar av material i form av asteroider, sten och grus och därmed även alla månarna som finns runt denna och Jupiter. Resterna kan vi se som ringar runt Saturnus idag och som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Jupiter den största planeten i vårt solsystem med dess 

stora dragningskraft vid Saturnus bildande kan ha skapat dessa månar och genom att fånga in dem som fanns i närområdet av det material dess dragningskraften hade möjlighet till. Jupiter är den största planeten i solsystemet och som sådan har den en stor dragningskraft.

Ovanstående är en ny teori utarbetad vid Aix Marseille University i Frankrike. Kan man tro den? Jag anser att denna likt gårdagens teori om Mars jag beskrev då är en  onödigt krånglig teori.

Kan det inte likväl vara så att månarna vilka finns i stort antal både runt Saturnus (62 st) inklusive ringarna och Jupiter (69 st) är insamlade genom dragningskraften efter en krasch mellan några eller flera större objekt vid solsystemets bildande. Resterna skulle då vara det som finns i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och ringarna runt Saturnus.

OBS den intressantaste månen där liv kan finnas av de fyra nämnda ovan är Europa.

En istäckt värld där man misstänker att en ocean finns under isen. En av de absolut intressantaste månarna i solsystemet att söka liv på. 

Bilden ovan är på Saturnus

Mars två månars historia.

Mars två månar

Deimos

Phobos  är formmässigt mycket oregelbundna till skillnad mot Jordens måne och därför ett mysterium bildandemässigt. På grund av sin ringa storlek och oregelbundna form liknar de asteroider och teorin att de fångats in av Mars en gång har länge varit förklaringen till dess existens. Deras banor är nästan cirkulära och ekvatoriella.

 Nu har ett team av belgiska, franska och japanska forskare utarbetat en ny och som de anser mer trolig bild av hur månarna bildats.

De skulle enligt denna skapats efter en kollision mellan Mars och en asteroid med en storlek av en tredjedel av Mars, ca 100 till 800 miljoner år efter det att Mars bildades. Enligt dessa forskare fanns efter kollisionen skräp vilket lade sig i en bred skiva runt Mars bestående av ett tätt inre smält material och en mycket tunn yttre del av främst gas.

I den inre delen av denna skiva bildades en måne genom avsvalnade tusen gånger större än Phobos är idag. En måne  vilken sedan försvunnit. De gravitationella interaktioner som skapades i den yttersta skivan av detta massiva objekt fungerade som en katalysator för insamling av skräp och med det bildandet av andra mindre mer avlägsna månar.

Efter ett par tusen år var Mars omgiven av en grupp på cirka tio små månar och en enorm måne. Ett par miljoner år senare när skräpskivan hade skingras genom tidvatteneffekterna från Mars krockade de flesta av dessa satelliter ner på Mars och blev till sten och grus. Detta gällde även den stora månen

Bara de två mest avlägsna små månarna (från Mars räknat)  Phobos och Deimos, återstod och finns fortfarande där över Mars.

Jag själv tvekar till denna teori. Tror istället att det är rester av en kollision av två kroppar i närområdet vilka senare infångats av Mars. Den gamla teorin håller bättre anser jag. Varför krångla till det med en mycket mer omständlig och händelserik teori?

Vi upptäcker troligen aldrig om Aliens (utomjordingar) söker kontakt och Aliens inte våra försök till kontakt. Vi är för olika. Fundera över nedanstående.

Tänk för enkelhetens skull att vi länge här bland vissa forskare ex försökt tala med delfiner inte har vi lyckats förstå dem och de oss. Fast deras hjärna är lika komplex som vår. Vi vet inget om deras tankesätt eller kultur, om den finns, förstår vi den inte eller ser den.

Tänk vidare, människan har ännu inte lyckats tolka alla utdöda språk vi funnit skrifter av på lertavlor mm. Detta fastän vi människor tänker förhållandes lika genom historien.

Människan har även sänt ut ett meddelande i rymden om vilka vi är lite av en slumputsändelse genom pioneerprogrammet under 1970-talet. 

Förmodat på att Aliens om de finns och finner vår farkost en gång ska kunna tolka våra meddelanden. Men inget säger att de skulle kunna det hur gärna de än ville.

Chansen att de ska kunna förstå hur de ska öppna, läsa och förstå detta är minimal.

Aliens eller ET är säkert mycket olika oss och om de tänker så är deras tankar inte som våra och att de ska kunna kommunicera med oss är mycket svårt att tro.

Detta även om de mot alla förmodan skulle likna oss och vara uppbyggda mentalt liknande då de garanterat kulturellt och tankemässigt likväl inte skulle kunna förstå oss och inte vi dem.

Samma sak är det om de sänder ut förfrågningar om vilka vi är eller om vi finns. Vi förstår inte då deras meddelanden eller förstår att det är ett meddelande. Vi är troligen så olika att vi inta kan förstå något alls om varandra.

Enda möjligheten för att förstå oss och vi dem är att sända sten med inristade  figurer på vilka vi är eller andra konkreta föremål. Då kan vi kanske och de med förstå att det är konstgjorda saker de ser på föremålet och inte naturliga sprickor och mönster.

Bilden ovan vad är det? Jag vet inte.