Nu är Aeolus uppe och blir nu hoppet för mer säkra väderprognoser.

ESO: s  Earth Explorer Aeolus satellit sköts upp med en Vega raket från Europas Spaceport i Kourou, Franska Guyana, 21:20,  tisdagen den 22 augusti 2018. Kontakt med satelliten upprättades därefter med stationen från Antarktis 00:30 den 23 augusti. Satelliten i sig kontrolleras dock från ESO:s europeiska Space Operations Centre i Darmstadt, Tyskland

I uppdraget ingår att förbättra väderprognoserna.

Det innebär att undersöka hur vindar påverkar utbytet av värme och fukt mellan jordens yta och atmosfären. Allt med syftet att bättre förstå klimatförändringar.

Aeolus bär ett sofistikerat instrument i form av en laserteknik med sysftet att generera pulser av ultraviolett ljus som  strålar ner i atmosfären för att analysera vindarna runt Jorden. Detta är en helt ny metod att mäta vindar från rymden.

Ytterligare kunskap hoppas komma från detta.

Bild på satelliten.

Pareidoli är något vi troligen alla har upplevt när vi ser uppåt.

Pareidoli är ett psykologiskt fenomen få människor hört talats om men nästan alla upplevt.

Det innebär ett fenomen där hjärnan lurar oss att se något bekant den känner igen i olika bilder exempelvis foton, trädkronor eller molnformationer. Troligen är detta även vad som avses med att personer fått varsel eller sett spöken och andar. I detta ingår även det som en del trott sig finna som dolda budskap i musik då en musitext spelas baklänges. Söker du det okända vill hjärnan hjälpa dig och omtolkar vissa möjligheter till helt nya fenomen som egentligen är fantasier.

Vanligt och vilket jag även kan se är figurer i moln när man ser på dessa. Figurer som dyker upp och försvinner om vi tar bort blicken ett tag och åter tittar på samma moln

 Att se igenkännliga objekt eller mönster i annars slumpmässiga eller obestämda föremål eller mönster kallas just pareidolia. Det är en form av apofeni   vilket är ett begrepp för den mänskliga tendensen att söka efter mönster i slumpmässig information.

 Att se gubben i månen är ett klassiskt exempel. Se medföljande länk på några spännande exempel på fenomenet.

Troligen har du sett påståenden om bilder av Jesus i en bit rostat bröd eller liknande. Det är exempel på fenomenet utarbetat av vår hjärna i dess sökande efter något känt i mönster.

Bild: satellitbild av formationen Mesa i Cydonia på Mars i vilken många betraktare ser som formen av ett ansikte .

Långt därute finns en dvärggalax med ett mycket stort svart hål i centrum

Det har upptäckts ett supermassivt svart hål i mitten av stjärnbilden Ugnen i en dvärggalax med namnet UCD3 3,5 miljoner ljusår bort.

Det hittades genom data som samlats in med SINFONI, ett infrarött integrerat fältspektrografiinstrument  installerat på ett av de 8-meters  VLT-teleskopen i Chile vilka drivs av European Southern Observatory.   

I Fornax (Ugnen) finns UCD3 vilken är en del av ett galaxkluster i Ugnens stjärnbild. USD 3 hör till en mycket sällsynt och ovanlig klass av galaxer kallade ultrakompakta dvärggalaxer. Massan av dvärggalaxer i clustret är flera dussin miljoner solmassor medan dess  radie sträcker sig vanligtvis sällan över trehundra ljusår.

Detta förhållande mellan massa och storlek gör UCD:er (dvärggalaxer av detta slag till de tätaste stjärnsystemen i universum.

 Det svarta hål som i juli upptäckts där är det fjärde som någonsin upptäckts i en UCD-galax och motsvarar i detta fall 4 % av den totala galaxmassan i UCD3.

 Enligt en  hypotes passerade en medelstor galax en större och mer massiv galax i ett visst stadium av dess utveckling och som ett resultat av påverkan likt tidvattenstyrkor förlorade denna majoriteten av sina  stjärnor. Den återstående kompakta kärnan som därefter blev kvar är idag en ultrakompakt dvärg, UCD3. Detta är en teori som kan förklara existensen av dessa kompakta dvärggalaxer med stora svart hål i mitten. 

En gång var galaxen stor och det svarta hålet var då av en storlek man kunde förvänta sig av en galax av den storleken. Idag är det svarta hålet mycket stort i förhållande till galaxens storlek och innehåll av stjärnor.

Enbart en teori men enligt mig absolut en trolig förklaring av USD-galaxerna.

Bild stjärnbilden Ugnen 

Järn och Titan finns i atmosfären på exoplanet KELT-9b

KELT-9 är en stjärna som ligger 650 ljusår från jorden i konstellationen Svanen. 

KELT-9 har en yttemperatur på över 10 000C grader vilket är  nästan dubbelt så varmt som det är på vår sols yta. Denna stjärna (KELT-9) har en  mycket stor gasplanet i bana runt sig.

KELT-9b vilken är 30 gånger närmare sin sol (KELT-9) än jordens avstånd från solen. På grund av denna närhet cirklar KELT-9b runt  KELT-9 på 36 timmar och värms upp till en temperatur på över 4000C. Det är inte så varmt som vår sol här är men varmare än många stjärnor därute.

För närvarande förstår vi inte hur en atmosfär ser ut och hur den kan utvecklas under sådana förhållanden. Men KELT-9b har en atmosfär.

Detta upptäcktes av ett internationellt team amerikanska astronomer förra året. Nu har även upptäckten bekräftats av ett internationellt team ledda av forskare från Universitetet i Genève (UNIGE) som forskat tillsammans med fysiska teoretiker från universitetet i Bern (UNIBE), Schweiz, förekomsten av järn- och titanångor i atmosfären på KELT-9b är därmed bekräftad. 

Men frågan om hur en atmosfär kan finnas på en het planet som denna är en olöst gåta än så länge.

Bild En illustration av  Kelt 9 med sin planet KELT 9b

Omega Centauri. En 10 miljoner solars stort område där liv troligen inte kan existera i planetsystemen där.

Omega Centauri (NGC 5139) är ett globalt kluster  /stjärnhop) i stjärnbilden Kentauren i Vintergatan upptäckt 1677 Edmond Halley.

Omega Centauri  är beläget på ett avstånd av 15.800 ljusår från oss och har en diameter på  150 ljusår. Här beräknas finnas cirka 10 miljoner stjärnor med en total massa motsvarande 4 miljoner solmassor. Troligen är clustret resterna efter en dvärggalax.

Omega Centauri är den tätaste samlingen av stjärnor som kallas klotformiga stjärnhopar man vet om. Men fast det finns miljoner stjärnor och mängder av planeter (troligen) finns här troligen inga planeter där liv kan existera. Detta resultat visar en nyligen framlagd studie om clustret.

Forskarna på jakt efter potentiellt beboeliga exoplaneter i Omega Centauri fann att närheten mellan stjärnor här skulle göra det svårt för planeter att behålla flytande vatten.

 De färgglada stjärnorna i Omega Centauri varav många är röda dvärgar ligger för nära varandra för att beboeliga planeter ska existera.

Då de flesta planeter i Omega Centauri är röda dvärgar vilket är relativt små svala stjärnor måste  planeter för att kunna ha livsformer  ligga närma sin sol. Stjärnorna ligger dock enbart ca 0,6 ljusår från varandra och tätheten och rörelserna gör att stjärnor kommer nära varandra ca en gång vart miljonte år och då utplånas alla former av ev försök till liv och rinnande vatten på planeter i dess närhet.

Jordens sol däremot finns 4.22 ljusår från sin närmsta granne, den röda dvärgen Proxima Centauri. Här händer inget liknande och livet frodas på Jorden.

Det är mycket som ska stämma för att liv ska uppstå på en planet i tid och rum.

Bild Omega Centauri

SIMP J01365663 + 0933473 en planet med ett magnetfält man knappt kan föreställa sig.

SIMP J01365663 + 0933473 är klassificerad som en brun dvärg (en misslyckad stjärnbildning). Men nya rön har gjort att flera forskare numera vill omtolka den till en planet. En gasplanet lik Jupiter men ändå inte. Det är ett gränsfall för klassificering och kan kanske tolkas som antingen eller utan säkerhet på vad som är rätt enligt de normer vi tolkar olikheter med.

20 ljusår bort i stjärnbilden Fiskarnas konstellation finns objektet.

Det är ett objekt med förvånad egenskap. Här existerar norrsken av ett slag man inte som människa bosatt på Jorden kan föreställa sig i styrka.

Här finns ett magnetfält av en styrka som känns omöjlig om nu inte mätningar visat att den verkligen existerar. Det starkaste magnetfältet i vårt solsystem finns på Jupiter vilket har ett magnetfält ca 20 000 gånger starkare än Jordens. Men SIMP J01365663 + 0933473 har ett magnetfält fyra miljoner gånger starkare än Jordens. Otroligt men sant.

Temperaturen på planetens yta (eller bruna dvärgen, vilket det är diskuteras bland de lärde) ligger på ca 825C. Storleken på objektet är 1,2 gånger större i radie än Jupiters så det är ungefär likartat. Stort för att vara en planet men mycket litet för att vara en stjärna dock tillräckligt för att vara en brun dvärg. 

Det är vad man vet i dag som det mest intressanta därifrån om den har någon måne vet man inte men omöjligt är det inte.

Jag anser att den likväl bör klassificeras som en brun dvärg med ett starkt magnetfält istället för att omtolkas till en planet. Tycker att ett starkt magnetfält av denna kaliber inte hör hemma på det som klassificeras som planeter.

För att se en illustration av ovanstående objekt gå in på medföljande länk ovan. Själv fann jag ingen fri bild att publicera utan publicerar ovan istället storleksförhållande mellan Jorden, en brun dvärg och några solar.

Io den vulkanintensivaste månen i vårt solsystem.

Jupiters storleksmässigt tredje måne Io är den mest vulkanaktiva kroppen i vårt solsystem.

Plymer av svavel stiger upp från en del av de aktiva vulkanerna. Ytan på själva Io är full av lavaflöden och lavasjöar där sten flyter omkring.

Cirka 150 aktiva vulkaner har registrerats på månen av vilka några kastar lava upp till 400 km ut i rymden. Vulkaner finns på hela Io:s yta.

Yttemperaturen där fast yta finns är ca -130C  vilket resulterar i bildandet av svaveldioxidsnöfält.

Men i själva vulkanerna kan temperaturen nå upp till mätta 1 649 C.

Io ses ofta som en himlakropp av eld och is. Det inre av Io består av järnsulfid eller svavelväte med en järnkärna i centrum och ett brunt silikat i det yttre skiktet. Detta ger planeten ett oregelbundet orange, gult, svart, rött och vitt utseende.

På grund av den vulkaniska aktiviteten innehåller Io:s atmosfär mestadels svaveldioxid.

Minimånarna runt Jorden ska undersökas

Minimånar kallas de. Asteroiderna vilka fångas in av Jordens dragningskraft och under en begränsad tid kretsar runt Jorden innan de försvinner från oss igen eller sönderdelas om de faller in i Jordens atmosfär och bränns upp.

De har tills nu varit svåra att upptäcka då de enbart ofta bara är några meter i diameter.

Snabbt kommer de in i Jordens närhet och här stannar de enbart oftast en kort tid för att lika snabbt försvinna bort. Deras ursprung är oftast från asteroidbältet mellan Mars o Jupiter.

Nu har ett nytt teleskop tillkommit Large Synoptic Survey Telescope (LSST).   Detta teleskop i Chile  kommer lättare än tidigare teleskop att upptäcka de små minimånarna (asteroiderna).  Det kommer då att bli lättare att verifiera deras existens och spåra dess vägar runt Jorden.

För närvarande förstår vi inte helt vad asteroider är gjorda av," säger doktor Mikael Granvik, medförfattare till en ny rapport. Granvik är ansluten till både Luleå tekniska universitet i Sverige och Helsingfors universitet i Finland.

Granvik säger följande "När vi börjar hitta mini-moons i högre grad kommer de att vara perfekta mål för satellittuppdrag. Vi kan starta korta och därför billigare uppdrag, använda dem som testbäddar för större rymduppdrag och ge en möjlighet till den framväxande asteroidutvinningen för industrin att testa sin teknik. "

"Vi vet inte om små asteroider är monolitiska stenblock eller bräckliga sandhögar eller något däremellan", säger Granvik. "Mini-moons som spenderar betydande tid i omlopp runt jorden tillåter oss att studera densiteten hos dessa kroppar och de krafter som verkar inom dem, och därmed kan vi lösa dessas mysterium."

Säkert finns nya möjligheter när vi nu kan använda och kanske förstå dessa minimånar och kanske även förutsäga om några av dessa kan bli till fara för Jorden (min anm).

Bild av Nasa på Asteroid 2008 TC3 en ca 2 meter stor sten.

WASP-121b är en het gasplanet därute med betydligt större hetta än sin liknande gasplanet Jupiter.

WASP-121b är en gasplanet med ungefär samma storlek som Jupiter. Den finns runt solen Wasp-121 i stjärnbilden Akterskeppet på södra stjärnhimlen ca 850 ljusår från oss.

Men medan Jupiter i sin dagsidas atmosfär har ca -150C och nattsidan -85C är temperaturen på Wasp 121b ca +2000C på dagsidan och ca +1000C på nattsidan.

Men likväl har nya studier av denna heta planet visat att där finns vatten.

Noga beskrivet inte rinnande vatten men ingressen till att bilda vatten väte och syreatomer. Men  enbart lösa atomer för vattens bildande.

Detta påtalar huvudförfattaren till en ny studie. Vivien Parmentier astrofysiker vid Aix Marseille universitet i Frankrike

Bilden visar en illustration av Wasp-121 och dess gasplanet Wasp-121b

Påfyllning av materia för stjärnbildning från Magellanska molnen i Vintergatan

Ett par dvärggalaxer kretsar nära Vintergatan och kommer en gång att dras in helt i Vintergatan. Det handlar om det stora och lilla Magellanska molnen. Dvärggalaxerna vilka var mitt uppe i en sammanslagning när de föll in i vår galax. En sammanslagning vilken ännu inte är total men varifrån i dag gas faller in i Vintergatan från molnen. Gas vilken är av tillräcklig omfattning för att bilda nya stjärnor när den infaller i Vintergatan.

Det stora Magellanska molnet och lilla Magellanska molnet bilden ovan är ett par av de dvärggalaxer som höll på att slås samman när de föll i Vintergatan. Magellanska Molnens gas förväntas fylla hälften av den gas som förbrukas av vår galax som bildar det nya stjärnor.

Ett annat exempel är NGC 4490 och NGC 4485 belägna i stjärnbilden Jakthundarna  23 miljoner ljusår från oss. NGC 4490 integrerar med sitt mindre sällskap den mindre galaxen NGC 4485 (en dvärggalax)   varifrån gas dras in i den större galaxen och genom denna integration sker ny stjärnbildning.

Detta är ett liknande skeende som i de Magellanska molnen kontra Vintergatan.

 Ju mindre densitet i ett gasmoln desto lättare för en större galax ska sluka den. Då ex de Magellanska molnen började närma sig Vintergatan var det lätt för denna stora galax att dra till sig gas från molnen och desto närmare molnen kom och  kommer desto mer försvinner in i Vintergatan. En dag är molnen en del av Vintergatan i sin helhet. Obs som de flesta vet är de Magellanska molnen bestående av lilla och stora Magellanska molnet båda dvärggalaxer än så länge.

 Bild längst upp; NGC 4485 and NGC 4490

Nasaforskare på bakteriejakt i universum med nya instrument

En av NASA;s  forskare Melissa Floyd har utvecklar en apparat vilken innehåller hennes 3D-tryckta FISH-bot prototyp (se länk där bild på denna finns) vilken ska inbakas i en robotfarkost för sökning efter bakterier därute  på planeter och andra objekt.

Detta projekt är ännu i sin linda men ska realiseras och kommer då att ta ett ytterligare steg till att försöka finna mikroskopiskt liv i form av bakterier och arkéer (former av bakterier vilka kan leva i extrema miljöer men vilka vi inte alltid förstår hur de kan detta eller vad de lever av) 

NASA: s rymdbilar på ex månen eller Mars har hittills enbart haft verktyg och instrument till att leta efter biosignaturer eller tecken på liv inte liv i sig.  

Floyds robotinstrument ska istället koncentreras på att identifiera bakterier och arkéer vilket är en stor grupp av encelliga mikroorganismer som trivs i skilda miljöer och tros vara de första organismerna som en gång uppstod här på jorden för ca 4 miljarder år sedan.

På jorden i dag innehåller ett gram jord omkring 40 miljoner bakterier och en milliliter färskvatten ca 1 miljon st. Otroliga siffror eller hur?

Floyds koncept ska distribuera en fristående robot eller ett av flera av hennes instrument nämnda ovan i en rymdbil. De nya instrumentet bygger på en allmänt använd teknik (se länk) för att upptäcka och lokalisera närvaron eller frånvaron av RNA eller enkelsträngade DNA-sekvenser på kromosomer. De trådliknande strukturerna vilka finns i kärnan av de flesta levande celler och vilka bär genetisk information i form av gener.

”Tanken här är att ersätta med ett robotsystem vad en forskare gör i labbet”, sa hon. ”Jag kan ha helt fel” om livet har uppstått på Mars eller i något annat solsystem och om det gjort det då på samma sätt som det gjorde på jorden. ”Men hur vet vi om vi inte söker liv som vi känner till det? Vi har aldrig gjort detta ” säger Floyd.

Det kan vi inte påstå att hon har fel i. Vi måste först söka liv som vi har kunskap om innan vi söker helt nya former av liv.

Bild Escherichia coli, 25 000 ggr förstoring.

Ryugi en för Jorden riskfylld asteroid vilken nu fotograferats i närbild.

En bild har nu tagits av asteroiden Ryugu från cirka 1 km avstånd av den japanska rymdsonden Hayabusa2. Bilderna togs den 7 augusti år med farkostens kamerautrustning. Farkosten i sig är sänd upp för att ta jordprover från asteroiden vilken är en av de riskfullaste objekten däruppe för Jorden. Dess bana gör att den troligen kommer att träffa Jorden en gång i framtiden. Det är anledningen till att vi måste  lära mer om objektet för att veta hur vi  ska försvara oss när den  tar kurs mot oss en gång i framtiden.

Uppdraget för att lära mer om asteroiden är Hayabusa2:s.

Forskare klassificerar Ryugu som en potentiellt farlig asteroid. Men det finns för tillfället inget överhängande hot mot vår planet från den. Genom att övervaka exakt förflyttning av Hayabusa2 kan vi se hur stark gravitationskraften är från Ryugu och därmed få en första varning när stunden för banändring sker och en kollision kan komma säger tjänstemän från Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA)  i ett uttalande.

 Rymdfarkosten förväntas skopa upp lite av Ryugus jord innan den kommer tillbaka till jorden under 2020. Under de kommande månaderna, kommer Hayabusa2 att lämna en landare och tre rymdbilarför att utforska Ryugus yta.

Bild på ovannämnda asteroid. Storleken av denna är ca 1 km i diameter. Storleken är tillräcklig för att en katastrof ska drabba Jorden vid en framtida trolig kollision.

Meteoriter av mycket gammalt slag undersöks för att hitta livets ursprung

Ursprunget av organiskt material som hittats i meteoriter som bildades under solsystemets tillblivelse för 4,5 miljarder år sedan kan ge forskare viktiga ledtrådar av förståelsen till livets början här på jorden.

Fynden kan också hjälpa astronomer att utarbeta teorier om möjligheten för liv i andra solsystem. Detta enligt en ny studie ledd från University of Manchester.

I denna studie sägs bland annat följande: kolhaltiga kondonditer  är meteoriter som härrör från chondritiska asteroider  lika gamla som vårt solsystem.  

 Isotopanalys är även intressant för att förstå mer. I detta fall  ger detta forskare en isotopisk signatur av en förening i ett material. Denna analys fungerar då som ett fingeravtryck av de processer som är inblandade i bildandet av en meteorit.

Genom a detta har forskarlaget hjälpt till att identifiera ursprunget till de organiska materialen som ingår i meteoriterna. Material bestående  av viktiga faktorer nödvändiga för liv. Exempelvis kol, väte, syre, kväve och svavel.

 Resultaten tyder på att organiska material kan bildas genom naturliga grundläggande kemiska processer som finns i vårt och andra )troligen) solsystem. Genom detta antagande som verkar riktigt bör nästan säkert detta även ske i andra solsystem.

Karbonhaltiga kondonditer är tillkomna av de första fasta materialen som bildades. Stenar, organiska ämnen, vattenis och finkornigt damm vilket  numera antas med stor säkerhet ha bildats vid vårt solsystems bildande.

När de hittades på jorden och nu analyseras i detalj kan de ses vara tidskapslar vari man kan se och förstå hur planeter bildades och utvecklades över tid.

Organiskt rika kolhaltiga kondonditer är dock sällsynta och omfattar bara några procent av alla kända meteoriter. Men det viktiga är att de finns och även bevisligen hittats.

Vi lär och förstå mer och mer om vår värld och dess förflutna om nu inte allt är feltolkningar av något helt annat.

Bild Meteorit Allan Hills 81005 (den första månmeteoriten hittad på Antaktis) 

Kina lanserar en ny internationell rymdstation. Namn Tiangong

Kina lanserar 2022 rymdstationen Tiangong en rymdstation större än  ryska Mir-rymdstationen. Tiangong ska bestå av en kärnmodul och två laboratoriekabiner stora nog att rymma tre till sex astronauter.

Både ISS- och Mir-rymdstationerna är internationella då de tar emot forskare från all världens hörn. Detta ska även Tiangong göra.

 Tiangong kommer att ha ett rymdlabb där  vetenskapliga experiment kan ske.

Utrymmet kommer  att vara utrustat med ett synoptiskt undersöksteleskop, med en upplösning lika hög som Hubble rymdteleskopets.

"Kombinationen av det 500 meter långa sfäriska radioteleskopet och det synoptiska teleskopet kommer att göra det möjligt för Kinas rymdutveckling att utvecklas och göra framsteg vilka kan göra Kina ledande inom området sa en av projektledarna Zhang för tidningen  Global Times i maj.

Tiangong kommer också att innehålla två laboratoriekabinmoduler med tryckkabinsmiljöer för att utföra fria fall och mikrogravitetsexperiment.

Nog kan det komma spännande resultat från denna station i framtiden.

Bild på Tiangong

Universum expanderar men hur snabbt diskuteras numera

Forskningen har den senaste tiden kommit med resultat vilka visat att universums expansion accelererar och har så gjort hela tiden sedan Big Bang. Ökningstakten diskuteras nu  i en nyligen framlagd rapport.

Big Bang var startsmällen enligt de flesta av universums begynnelse. Sedan dess har det expanderat från en punkt vilket var första steget i Big Bang  till allt större.

Det ännu oförklarliga faktumet är att det finns ingen enda plats varifrån universums expandering startade  men allt pekar på att alla galaxer är på väg bort från alla andra.

 Från vår Vintergatan ses det som om galaxer försvinner i hög hastighet ifrån oss. Som om vi är centrum varifrån allt expanderar. Men samma sak skulle ses från vilken annan punkt eller galax i universum att just denna punkt eller galax är centrum.

För att förvirra än mer visar nya observationer att graden av denna expansionstakt i universum kan vara olikartad beroende på hur långt bort du ser tillbaka i tiden. OBS enligt mig visar bara detta att takten ökar vilket många forskare sagt under en längre tid nu.

 Dessa nya data, Publicerade i Astrophysical Journal anger att det kanske dags för att revidera vår förståelse av kosmos. Denna expansion av universum där närliggande galaxer försvinner bort långsammare från oss än avlägsna galaxer är vad man förväntar sig för ett enhetligt expanderande kosmos med mörk energi (en osynlig kraft som orsakar universums expansion och accelererationen vad man tror) och mörk materia förhållandet mellan hastigheten och avståndet från en galax genom ”Hubbles konstant”, vilket är ca 70km per sekund.  Denna åsikt anser jag varit rådande länge nu men vad är då nytt?

 Jo till exempel sägs i rapporten att vi kan försöka förklara detta med en ny teori om gravitation (det finns ju de som anser att mörk materia och mörk energi inte är annat än en  okänd form av gravitation). Men detta stämmer dåligt med den kunskap vi har om universum idag. Eller vi kan prova att förklara det med en ny teori av mörk materia och mörk energi, men även det passar dåligt in i de observationer vi tidigare gjort enligt rapporten. Kanske säger en del att vi bör söka en ny fysik. En okänd i dag. Jag för min del kan tänka mig att man ska titta på strängteorin vilken innehåller fler naturlagar än vår klassiska fysik alternativt är det en effekt av gravitation vilket är mycket troligt.

En mindre spännande förklaring av fenomenet nämnt ovan kan vara att det finns ”okänt okända” data i det vi samlat in som vi förbisett eller inte hittat och som orsakas av systematiska effekter, och att en mer noggrann analys en dag avslöjar en subtil effekt som hittills har förbisetts som oviktig i sammanhanget (som jag tror har med gravitationen att göra).

 Vi har exempelvis nya mycket exakta mätningar av den kosmiska mikrovågstrålningens från Big Bang från  Planck uppdraget, som har mätt den Hubble-konstanten för att vara ca 46,200 miles per timme per miljoner ljusår.  Här kan finnas något vi inte tänkt på eller missat. 

Nya mätningar av pulserande stjärnor i galaxer har också genom extremt noggrant precisa mätningar utifrån Hubble-konstanten innebärt vara 50,400 miles per timme per miljoner ljusår (eller  73,4 km/s/Mpc).  Läs mer om Hubble-konstanten här. 

Båda ovannämnda mätningars upphovsforskare hävdar att deras resultat är korrekta. Det gör att något måste ha förbisetts eller att helt enkelt en ny fysik behövs. Jag tipsar åter på strängteorin. Alternativt kanske än mer en förbisedd faktor i gravitationen.

Bilden föreställer Hubblediagram. Passning av Hubbles lag till rödförskjutningshastigheter. Det finns olika bestämningar av Hubblekonstanen.

Snabba lågfrekventa radiovågor och svårförklarade ljusblixtrar från rymden. Plus lite diskussion om mörk materias och energis vara eller inte vara.

Kanadas senaste radioteleskop CHIME  har spelat in snabba radiovågsutbrott från skilda platser av universum i slutet av juli.

Dessa händelser i rymden har frekvenser så låga som 580 MHz. Man vet sedan tidigare att dessa snabba radioutbrott är extremt ljusa och kommer långt ifrån. Deras intensitet antyder att de produceras av extremt kraftfulla fenomen.

Astronomer blir allt bättre på att spåra signalerna. En tidigare studie använde en kombination av teleskop för att spåra en signal till en elliptisk galax som ligger 6 miljarder ljusår bort.  Vad som orsakar dem är inte löst men troligast är det en naturlig källa.

Ett motsvarande mysterium, har förbryllat astronomerna i åratal (sedan 2001). 2001 upptäcktes för första gången en mystisk blixt från rymden inte av synligt ljus utan av radiovågor FRB från engelskans Fast Radio Bursts. I praktiken är det bara naturliga källor som besitter en kraft av den sort som krävs för dessa.

De kommer överraskande från helt olika platser varje gång. Men ett undantag finns en radioblixt vars ursprung man nu för första gången har lyckats lokalisera. Den kom från en galax tre miljarder ljusår bort för andra gången.

Genom att det hände igen fick man koll på platsen och kan härmed söka källan för denna i den galax därifrån den kom.

I vanliga fall blixtrar FRB:ar till en gång från någon plats i några millisekunder, och sedan är det tyst därifrån. Detta gör det svårt att hitta exakt varifrån det kom.

Utomjordingar är det knappast som ligger bakom fenomenet. Men däremot har man tippat på svarta hål när de sliter sig själva i stycken eller vid slukandet av gas i enorma mängder gas som kommit nära ett svart hål.

Men en del tror att det kan vara neutronstjärnor som kolliderar. Eller en magnetar vilket är en särskild sorts neutronstjärna med ett starkt magnetfält.   Neutronstjärnor i sig är små otroligt täta och tunga stjärnor med en vikt där en kubikmeter av en denna väger 400 miljarder ton.

Nu hoppas man kunna hitta vad som ger dessa effekter av snabba radioblixtrar. Detta då man hittat en galax där fenomenet skett två gånger. Tiden får utvisa det.

Inget är säkert inom astronomin. Mörk energi och mörk materias existens är teorier baserade på att gravitationen därute påvisar att dessa bör finnas. Många forskare anser detta och söker efter dessa gäckande ting.

Andra forskare menar att det inte finns mörk materia och mörk energi  utan den gravitationseffekt man ser är något som vi inte ännu förstår om gravitation. Med andra ord mörk materia skulle då  vara gravitation och så även mörk

energi. En effekt av denna vi ännu inte förstår. 

Min inställning är att fenomenet ovan är magnetarer och att gravationen mycket väl kan ha en effekt vi inte förstå och mörk materia och energi är feltolkningar och därmed inte existerar.

Ryssland har planer på att sända mikroorganismer till Phobos

Ryska forskare planerar att skicka en kapsel fram och tillbaka innehållande mikroorganismer till Mars måne Phobos  och här på Jorden sedan undersöka de möjliga mutationerna som skett under denna färd. 

Natalya Novikova chef för mikrobiologiska laboratoriet på Institutet för biomedicin vid den ryska Vetenskapsakademien är en av de som ligger bakom dessa planer.

I nyheten finns dock inget om ifall farkosten med detta experiment ska landa på Phobos eller bara runda denna innan den återvänder till Jorden. Men troligen ingår landning.

Planerna om detta projekt är preliminära. Men förhoppningsvis är planen inte att farkosten ska landa då risken för att krascha eller något går fel alltid finns och dessa mikroorganismer då förorenar månen.

  Men visst är forskning om mutationsrisker under längre rymdfärder värda att satsa på. Detta då man genom detta bättre förstår riskerna för människors förändringar i sina celler vid längre rymdfärder.

Natalya Novikova är en seriös forskare inom sitt fack såg jag efter sökningar på Google där det fanns rapporter inom ämnet där hon medverkat 

Bilden är på Phobos

Gränslöst eller gräns varifrån materialintag i svarta hål uppstår

Tre fysiker vid Ohio State University anser att svarta hål är som strängar med en omättlig aptit för att dra åt sig materia.

Den klassiska teorin om svarta hål är att det är ett objekt med en horisont (gräns) där materia som passerar in i denna inte kan undfly igen.

Denna gräns varifrån tid och rum inte finns och inget kan fly (ej heller ljus)  är ett tomt område varifrån materia pressades in mot dess lilla otroligt fasta kärnpunkt.

Med strängteorin inblandad  istället är det svarta hålet enligt ovanstående forskare mer som en planet. Massan i planeten spridd sig över helheten och det finns ingen horisont (gräns på början av det svarta hålet).  Det finns med andra ord ingen gräns utöver därifrån något får kontakt och fångas in om man vill se detta som hålets gräns.

Med strängteorin är det svarta hålet en planet uppbyggd av strängar utan gräns vilket efterhand ökar i omfång.

Tankarna känns igen från vissa teorier där man säger att svarta hål slukar allt och varandra och kanske till slut hela universum och blir ett enda svart hål efterhand och blir allt starkare och större för att dra in materia och ljus.(min anm)

Mathur och hans kollegor publicerade första gången sin strängteori 2004. 

Under 2012 hävdade forskare vid University of California Santa Barbara att ett svart hål är omgivet av en "brandvägg" som skulle bränna upp den som kom in i denna innan den hade en chans att  konsumeras av det svarta hålet.  

Deras beräkningar beskrivna i Journal of High Energy Physics - visade sannolikheten för att materien brändes innan den går in i ett svart hål blir mindre när ett svart hål blir större. Detta är en teori som jag anser långsökt och för mig mycket otrolig för att vara sann.

Växande svarta hål över tid är dock något jag kan se som mycket möjligt och sanning. Men inget kan med säkerhet sägas om vad som är sant eller falskt.

Det blixtrar på månen.

Europeiska rymdorganisationen har publicerat en ny rapport med bilder tagna med CCD-kameror från observatorier i Spanien. Observatorier vilka ingår i MIDAS-projektet. Läs mer om detta projektet i den medföljande länken här. 

Två blixtar är fotograferade vilka visas upp och är tagna inom en tid av 24 timmar inträffade på månens baksida för ett tag sedan. Den senaste analysen av dessas ursprung föreslår att de har orsakats av två valnötstora meteorider (sandkornsstora eller mindre meteoriter) som träffat månens ytan. 

Båda sannolikt komna från Alfa Capricornids meteorregn (resterna av den söndrade kometen 169P / NEAT). 

När små fragment av detta slag kolliderar med jordens atmosfär ses det som streck (stjärnfall nyligen var ju perseiderna här) men då månen inte har atmosfär blir det direkta nedslag och då blixtrar det till på ytan.

 MIDAS-projektets CCD-kameror är hjälpmedlet för astronomer att kunna se och dokumentera dessa kollisioner.

Genom att studera meteoroiders nedslag och antalet på månen kan vi bestämma hur många stenar som påverkar (påverkat) dess yta och hur ofta detta sker (skett). Det kan även ge kunskap om hur ofta nedslag sker i Jordens atmosfär och vilka eventuella effekter detta har (eller haft) här. 

Bilden är på månen.

Blå kristaller funna från solens första svåra tid innan sin tillblivelse och Jordens 50 miljoner år senare.

Solen skapades för  4,6 miljarder från en nebulosas  gas. Därefter tog det ungefär 50 miljoner år innan också  jorden bildades. Då solen är äldre än jorden är det svårt att hitta fysiska objekt som fanns runt solen dess första miljoner år av sin existens. Det är svårt att skilja  material tidsmässigt från det som bildades då Jorden o planeterna  kom till.

 Men i en ny studie publicerat i Nature astronomi har mycket små blå kristaller instängd i meteoriter avslöjat den tidens hemligheter (solens första existenstid). En turbulens tid.

Solen var mycket aktiv i sitt tidiga liv — den hade fler utbrott och gav ut en mer intensiv ström av laddade partiklar än idag.

De blå kristallerna är förmodligen de första mineraler som bildades i solsystemet.

Mikroskopiska isblå kristaller kallade hibonite 

 sammansättningen av dessa visar kemiska reaktioner som enbart kan ha uppstått i den tidiga solens energirika partiklar

Tiden då solen hade en massiv spiralformad skiva av gas omkring sig och var mer än 1500C het.

De större mineralrika blå korn funna i mycket gamla  meteoriter är endast ett par gånger diametern av ett hårstrå. När forskare tittar på en hög med dessa korn kallade habonitekorn under ett mikroskop framstår de som vackra ljusblå kristaller.  

Vid undersökning av kristallerna fanns där instängt helium och neon.

Detta kan inte förklaras än genom att de uppstod i den tidiga solens historia enligt gängse kunskaper idag enligt de forskare som tittat på fenomenet. Det är den enklaste förklaringen och därför den troligaste.

– Vad jag tycker är spännande är att detta berättar om villkoren i det tidigaste stadiet av solsystemet, och slutligen bekräftar en långvariga misstanke om hur det var då, säger Heck en av de forskare som varit involverad i projektet och tillägger . ”Om vi förstår det som skedde då bättre kommer vi att få en bättre förståelse av fysik och kemi av vår  värld av i dag”.

Ytterligare en upptäckt om verkligheten som man tror den utvecklats har troligen med detta bekräftats son riktig (min anm)

Strängteori eller knutteori vilket stämde i händelseförloppet vid Big Bang ? Om nu inte båda är fantasier feltänkta och något helt annat skedde om nu något skett alls.

Problemet med strängteorin är enligt vissa fysiker att den ger möjlighet till obegränsat antal universum i tid och rum.  Inte nog med det utan även att vart och ett kan ha helt skilda naturlagar.  För min del ser jag inget fel i detta.

Strängteorin beskriver materiens allra minsta byggstenar som endimensionella vibrerande strängar. Strängteorin säger därmed att elementarpartiklarna i vårt universum består av strängar. Strängar vilka vibrerar på olika sätt och det är dessa vibrationer som avgör en specifik observerad partikels arom, laddning, massa och spinn. Dessa händelser i strängen ger upphov till vilken partikel som då existerar. Strängen är endimensionell med en längd som sannolikt är en plancklängd   (se denna länk på hur mycket det innebär.

En sträng består inte av något och det finns därmed inget som är mindre än en sträng. Det tål att fundera över vad det betyder.

”Vi har två huvudtyper av strängar, den öppna och den slutna. Ändarna på den öppna strängen kan antingen vara fria eller sitta fast på en yta (bran). Den öppna strängen kan då röra sig över ytan men ej släppa taget från den.  Universum behöver då inte alls ha de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – utan 10 eller 11. Mer exakt har bosoniska strängteorier 26 dimensioner, medan supersträngar och M-teorier visar sig innehålla 10 eller 11 dimensioner”.  

Vissa teoretiker anser att teorin ej kan vara riktig med fler dimensioner om teorin om mörk energi ska kunna stämma eller existera. Den mörka energin anses vara den som utvidgar universum och ligger bakom ökningen av denna process. (men det finns teorier som säger att varken mörk energi eller mörk materia existerar utan är okända effekter från gravitation min anm) 

Men många strängteoriteoretiker hävdar dock fortfarande att teorin är den mest lovande för att driva Albert Einsteins dröm att förena hans allmänna Relativitetsteorin med kvantmekaniken vilken annars blir svår att förklara.

Nu har en grupp (teoretiska) fysiker nyligen förändrat universums skapelseberättelse. I en nyutarbetad teori förklarar de hur stoftet vid Big Bang slog knut på sig själv direkt efter stora smällen och därigenom uppstod de tre dimensioner vi alla lever i och allt i vårt universum existerar under.  Allt i rummet kan därför bestämmas utefter tre värden, Höjd, längd och bredd då världen är tredimensionell.  Tillägget tiden kan läggas till i förhållande till händelser som sker i tur och ordning i den tredimensionella världen.

Dessa tre rumsliga dimensioner framstår som helt uppenbara (självklara) för oss. Därför har forskarna genom århundradena sällan försökt undersöka varför universum är inrättat just så.

Men de ovannämnda fysikerna har nu lagt fram teorin som de ser som förklaring av fenomenet tre dimensioner. De påstår att universum har tre dimensioner för att det är fött ur ett exploderande nätverk av hoptrasslade knutar. Jag håller personligen dock på strängteorin denna nya idé är främmande och svår för mig att ta till mig.

 Vid Big Bang genomgick universum en extremt snabb utvidgning där inflationen, under vilken det nyfödda universum på bråkdelen av en sekund växte från att vara stort som en elektron plötsligt hade en volym som en fotboll (expansionen fortsatte och hur universum ser ut nu ser vi alla så gott vi kan med våra mänskliga sinnen).

När inflationen var över hade universum tre stora rumsliga dimensioner enligt ovan knutteori. 

Övergången från tio (strängteorin)  till tre dimensioner under utvidgningen överensstämmer med fysikernas modell för Big Bang men modellen innehåller ingen regelbundenhet som ger upphov till fenomenet och förklarar inte heller hur det inträffade.

År 2012 började fem fysiker fundera på detta, och nu har de kommit fram till ett möjligt svar. Fysikernas nya teori är baserad på traditionella teorier om Big Bang samt matematikens knutteori enligt vilken matematiska knutar enbart förekommer i tre dimensioner. Läs mer här om denna tankekonstruktion. 

Nasa har sänt upp planetfinnaren Tess den 25 juli började jakten. Jakten på bebodda planeter utanför vårt solsystem accelererar därmed.

TESS är ett rymdteleskop vilket efter att det sänts upp i maj i år sedan den 25 juli spanar efter livsdugliga planeter utanför vårt solsystem. Tessprojektet är därmed igång och ska om allt stämmer pågå i två år framåt.

Uppdraget ska koncentreras på undersökning av de ljusstarkaste stjärnorna (och deras planeter)  nära jorden (över 200 000 st) för detta ändamål ska Tess använda en uppsättning bredbildskameror för att utföra en all-sky-undersökning.

Därigenom blir det möjligt att studera massan, storleken, densiteten och banan i en stor mängd av små planeter inklusive ett urval av steniga planeter i stjärnornas beboeliga zoner.

 Denna nya planetjaktsatellit kommer att försöka fylla det som den tidigare planetjagaren teleskopet  Kepler vilket upptäckt ca 2650 exoplaneter inte hade kapacitet för då detta enbart kunde iaktta en begränsad yta av rymden

 TESS däremot kan avsöka betydligt större ytor av rymden. Men kommer att fokusera på de 200.000 ljusstarkaste stjärnorna från dess omloppsbana.

Cirka 1 600 nya exoplaneter tror man ska identifieras vilka sedan  kommer att bli föremål för uppföljningsstudier av James Webb Space Telescope.

Tess förutspås vara extremt kraftfullt och kunna studera exoplaneter och deras atmosfärer i mycket större detalj än Kepler tidigare kunnat.

Jakten på liv därute fortsätter därmed med oförminskad styrka eller kanske bättre uttryckt accelererad styrka.

Bild på Tess eller som den heter i sin helhet Transiting Exoplanet Survey Satellite.